smärtsamt intryck på studenten Hansen, att han från sin stolta stämning med ens sjönk ned i den svartaste förtviflan.
Ur denna var det han for upp och förderfvade kandidat Smiths tal.
Kotiljongen var vild. Flera anförande par anordnade olika turer på olika ställen i den rymliga salen och flögo derefter omkring i en stormande galoppad.
Den förskräcklige Hans hade förföljt sin fästmö med stela blickar hela natten; och då Louise slutligen, halft framskuffad af Caroline, gick öfver golfvet för att tala med honom, vände han henne ryggen och gick hem.
»Bry dig inte om honom», tröstade Caroline, »han är då sannerligen så otäck, så —»
Louise stod en stund förkrossad; men då hennes kavaljer närmade sig, hviskade hon till sin väninna: »Jag har så utomordentligt roligt, att jag gerna kan ta litet bannor i morgon.»
Och efter detta lättsinniga tal lät hon sig virfla bort.
Klockan blef fyra. Inbyltade mödrar stodo i tamburen och de dertill gränsande rummen, halfdöda af trötthet, och väntade på döttrar, som bara skulle dansa ett enda varf till. Fäderna stodo med öfverrockar på och cigarren i munnen och pratade omkring toddybordet.
Men inne i salen dansades det, som om det gälde lifvet. Paren flögo fram som besatta i den damfylda luften, der de nedbrända ljusen blossade och osade. Rundt omkring under stolar och soffor lågo trasor af fruntimmersklädningar, vissna buketter
