skura dörren, som om det gälde att ta bort all målningen.
»God morgon, fröken Kristine!» ropade Alfred, i det han muntert hoppade ned i rummet; men då han såg huru liten verkan hans oväntade ankomst gjorde, blef han snopen och tillade: »Tillåter ni att jag ser igenom posten? Det kunde kanske vara något bref från min lilla fästmö.»
Men icke heller detta tycktes göra något intryck. Det outhärdliga ljudet af skurningen skar honom i öronen; det stötte honom att se henne trifvas så väl i denna drägt och med detta grofva arbete — och att hon icke generade sig!
Två män gingo förbi ett af fönstren uppe på gatan. Alfred såg upp: »Se der ha vi er farbror och — ja naturligtvis, Johan! Han ämnade just vika af in i porten. Min bror är visst en flitigare gäst här nere än der uppe — he?» Men då han vände sig om, upptäckte han att Kristine i en fart hade tagit ämbaret med sig ut i köket och stängt dörren.
Förargad kastade han tidningen ifrån sig och gick. I trappan mötte han Mo, som hälsade med sin vördnadsfullt familjära min...
Farbror Anders undersökte posten och valde ut de bref, som han skulle bära till statsrådet i departementet. Då han hittade åldermannens bref till Kristine, ropade han in henne.
»Kristine», sade han allvarligt, då han hade räckt henne brefvet. »Det är någonting, som jag måste tala med dig om. Stadsrådets söner hälsa ofta på hos dig —»
»Dörren stod öppen, och så kom kandidaten ner —»
