räknade efter; det var nära fjorton dagar sedan hon hade talat med honom.
Farbror Anders var så besynnerlig; hon blef inte riktigt klok på honom; snäll var han alltid, men hon kände i alla fall ett slags rädsla för honom.
Ibland om qvällarne — han kom alltid sent hem — när han gick igenom hennes rum, brukade han sätta sig vid hennes säng och prata litet. Men hon förstod icke alltid hvad han sade, antingen derför att hon var sömnig eller farbror trött, han talade så otydligt. Men han klappade henne så vänligt, när han sade god natt.
Doktor Bennechen hade otur, när han gick ut för att besöka Kristine.
Lust hade han hvarje dag, men han var rädd för att möta Alfred; ej heller Mo tyckte han om att träffa, och han hade på det hela taget vid dessa expeditioner ondt samvete, som om han höll på att göra någonting riktigt ondt.
Det slutade också i allmänhet med att han gick förbi och såg ned i fönstren, eller också gick han upp och hälsade på sin mor i den svaga förhoppningen att träffa Kristine i porten eller i trappan.
Ty han var förälskad i henne, och han visste det mycket väl.
Och ändå var han icke glad, som man brukar vara, då kärleken porlar genom ådrorna som en varm ström.
Först och främst var han mycket oviss om det intryck han hade gjort på Kristine. Han trodde, att hon, som var så frisk och skönt skapad, måste känna ovilja mot en sådan krympling
