som han var. Ty doktorn trodde sjelf, att han haltade mycket mera än han verkligen gjorde.
Och så var han också svartsjuk på Alfred — tyst, inbunden, rasande svartsjuk var han på denne bror, som öfverallt hade varit honom i vägen, gynnad och bortskämd på alla håll, och för hvars synder han under årens lopp hade fått så mycket stryk.
Och slutligen hade Johan Bennechen en hemlig, vemodig misstro till sig sjelf och sin framgång öfverhufvud. Han hade alltid haft otur, och det hade man alltid sagt honom.
Derför älskade han sin kärlek, som han kände spira fram, liksom man älskar ett sjukt barn. Han lät den starka känslan omsluta hela sitt väsen utan att tänka på motstånd; och han bar sin kärlek väl förvarad i sitt redliga bröst med en stilla, vemodig glädje, allt under det han ej hade stark tro på, att den skulle medföra någon lycka för honom.
Det fans redan tillräckliga anledningar till oro, till och med i allra lyckligaste fall: att Kristine verkligen tyckte om honom. Ty hvad skulle statsrådinnan säga! Och om han än kunde tänka sig möjligheten af att sätta sig öfver moderns motstånd, hvar skulle han någonsin få mod att framträda för sin far och meddela honom, att han ämnade gifta sig med en bondflicka!
Denne far, så vacker och imponerande, var i Johan Bennechens ögon typen för allt hederligt, upphöjdt och fint.
När oppositionens blad kastade sig öfver regeringen, läste doktorn det alltid med en tyst reservation för sin fars räkning. Det var ju icke
