Falck-Olsen inträdde i det yttersta rummet och frågade efter statsrådet.
Medan en af dem visade grosshandlaren in till statsrådets rum, skingrades den åhörarekrets, som hade samlat sig omkring »folkets sanne vän», och hvar och en begaf sig till sin plats i de angränsande rummen, för att fördjupa sig i pappersluntorna.
Endast gubben Hansen hade icke rört sig. Han låtsade alltid som om han ej hörde dessa uppläsningar. Hvilket emellertid icke hjälpte honom stort, ty när det kom någonting, som man visste skulle förarga honom, vrålades det honom in i örat. Gubben Hansen hade blifvit ett varnande exempel för departementets ungdom, som visade hvart det leder att ha stridiga meningar. Alla visste, att han ej kom längre. Der han nu satt med ansigtet mot väggen, rotande i allt slags affallsarbete, skulle han sitta, tills han lades i kistan; så vida man inte slutligen skulle bli tvungen att köra bort honom, ty gubben Hansen drack, hviskades det på sista tiden.
Då statsrådet såg sin vän grosshandlaren inträda, förstod han, att ett affärssamtal var i faggorna, och dessa samtal voro i allmänhet ytterst pinsamma.
Derför frågade han i munter ton, om grosshandlaren kom för att bjuda honom på ett jagtparti; det var en lugn och klar vinterdag med lätt frost och solsken.
Men Falck-Olsen började i torr affärston tala om de dåliga tiderna, förluster på alla håll och ingen vinst af någonting.
