»Ja, ja», afbröt statsrådet, i det han gick af och an, slående händerna emot hvarandra med utspända fingrar, så att alla fingerändarne möttes, »den inhemska industrien och handeln ligga nere för tillfället, det kan inte nekas, men vi hoppas —»
»Åh, det blir sannerligen inte bättre på länge; jag vet inte hur det är fatt här i landet. Det går en kort tid, till och med lysande, men så stoppar det och faller i sär, ingenting vill florera hos oss, allt hvad vi ta oss för går så fördömdt långsamt. Se nu t. ex. på Aktiebanken, som stiftades med så mycket champagne i fjor, och i år går det alldeles åt fanders med den!»
Vid dessa ord utstötte stadsrådet en suck af lättnad. Han hade varit rädd att grosshandlaren kommit för att underhålla honom med »svårigheten att skaffa pengar», »stora kontanta förskott» och dylika obehagligheter, som han brukade komma med, när han var vid dåligt humör. Men Aktiebanken var ett alldeles oskyldigt samtalsämne, och statsrådet svarade derför skämtsamt: »Som medlem af bankens styrelse måste jag protestera mot ert angrepp. Vi ha tvärtom, som årsräkenskaperna utvisa —»
»Strunt i räkenskaperna,» svarade Falck-Olsen ond, »hvad är det för konst att föra fina räkenskaper, det kan hvilken fårskalle som helst nu för tiden. Men hvad som saknas är affärsduglighet hos direktionen. Hvart skall det ta vägen med alla dessa välvisa jurister, som aldrig ha gjort en affär i hela sitt lif — alla dessa statsråd, advokater och assessorer — de förstå inte saken, nej sannerligen att de det göra! De förstå inte saken!»
