»Hvad menar herr statsrådet med det? Är jag kanske inte en pålitlig man?»
»Lugn, lugn, käre vän!» sade statsrådet Bennechen småleende och tryckte honom ned i en stol. »Jag skall be att få förklara er min mening med ett litet exempel. Ni gaf, som ni påminner er, för ett par månader sedan en bal, en lysande fest, kan jag säga; der fattades ingenting, allt var vackert, korrekt, värdigt, kort sagdt comme il faut. Och ändå — tillåt mig påminna er om en särskild scen.»
Nu var statsrådet i sitt element. Små hemliga förhandlingar på tu man hand för stängda dörrar var den situation han tyckte mest om. Hans tal fick då en konfidentiell, förtrolig ton, som om han hvarje ögonblick till gunst för den han talade med öppnade sitt hjerta, omtalade hvad han eljest ej anförtrodde någon, ja egentligen helst borde ha förtegat; allt på ett sådant sätt, att man gick ifrån honom med den öfvertygelsen, att man var i besittning af statsrådet Bennechens fulla och odelade förtroende och hade alla regeringens hemligheter i sin hand. Och dock sades det om honom, att hans väsentligaste egenskap som statsman var en smidig, men orygglig diskretion.
Han ryckte sin stol tätt intill grosshandlaren, vände sitt vackra, öppna ansigte mot honom och fortsatte: »Det kan se underligt ut att en gäst kritiserar värdfolket, men vi känna ju hvarandra, och eftersom vi just äro inne på det ämnet, må det tillåtas mig att uttala en — en viss grad af förvåning öfver edra invitationer.»
»Jaså —? Det förstår jag inte.»
