Nu förstod emellertid statsrådet mycket väl hvad »saken» gälde; han slog varsamt fingrarne mot hvarandra och sade: »Deri har ni visserligen till en stor del rätt, min vän — till en stor del; men» — han stannade och tog sin vän i det venstra rockuppslaget, i det han tillade: »det är då underligt, underligt och beklagligt, att en sådan man som ni skall vara så alldeles utan äregirighet.»
»He?» frågade grosshandlaren och såg upp med en osäker blick.
»Faller det er aldrig in, att ni alldeles för litet begagnar er af det inflytande ni har — eller åtminstone kunde ha? Se nu t. ex. i Aktiebanken, som vi nämnde: om gamla statsrådet Falbe träder ut ur direktionen, som han sannolikt gör vid nästa allmänna sammankomst, så skulle den direktörsposten just vara någonting för er.»
»Ja, det är ju just den jag vill ha!» utbrast grosshandlaren.
»Omöjligt, tyvärr! Alldeles omöjligt, min vän!» svarade statsrådet, som åter gick af och an på golfvet.
»Jaså! Får jag fråga hvarför?»
»Derför att konsul Lind sannolikt vill ha den lediga direktörsplatsen.»
»Vill? Vill! Har man hört på maken!» utropade grosshandlaren och skrattade tvunget. »Det skulle vara roligt att veta hvarför allting skall gå som af sig sjelf för den gunstig herrn; han är då inte stort rikare än jag.»
»Nej, visst inte, men han är pålitlig.»
