hämma deras lokala utveckling. Äfven kunde det vara möjligt, att en dylik komité skulle vilja ingripa i förbållanden, som ännu måste för arbetareföreningarne såsom sådana förbli främmande. I alla händelser kunde närvarande möte icke härom fatta beslut. Saken vore en anslagsfråga. Det måste neml. vara tydligt, att medlemmarne i en dylik af arbetareföreningarne genom deras ombud tillsatt komité skulle betinga sig ersättning — annars skulle det snart gå med den som med “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“, hvars medlemmar tröttnat, så att det nu ernade sluta —, men en sådan ersättning kunde ombuden ej bestämma, utan måste i detta fall först vända sig till sina komitenter, för att erfara dels om de ville ha en dylik komité, dels om de ville betala den. Tal. var öfvertygad om, att den förening, han representerade, skulle härtill svara nej, och hade hört flera ombud vara af samma mening. Afstyrkte derför centralkomitéen, men ville lifligt uppmana föreningarne att meddela sina erfarenhetsrön till den tidning, som egde deras förtroende, vare sig “Arbetaren“ eller någon annan; och lofvade han, att, om det blefve “Arbetaren“, denne skulle uppbjuda fortfarande sitt bästa.
Hr Utne från Drammen ville ej ha någon centralkomité, men önskade, att man i de tre nordiska länderna skulle betrakta “Arbetaren“ såsom arbetareföreningarnes gemensamma organ och till denna tidning insända sina meddelanden.
Hr Wallem från Bergen kunde ej fatta, hvad en centralkomité skulle uträtta, och ansåg det tillräckligt, jemte det att pressen höll förbindelsen, att föreningarne särskilt läte trycka och tillsända hvarandra dylika redogörelser.
Hr Utne påpekade, att detta helt enkelt ej lät sig göra. De större föreningarne i städerna kunde gå in derpå. Men de smärre föreningarne, och isynnerhet de på landet, der intet tryckeri får finnas, skulle svårligen kunna underkasta sig härmed förenade betydande kostnader, förutom det att det vore nästan omöjligt för alla dylika småföreningar att hålla reda på hvarandra utan tillvaron af ett gemensamt organ.
Hr Ljungberg (sjelfva mötets förste ordförande) begärde ordet, för att deltaga i diskussionen, och menade, att man gjort sig oriktiga föreställningar om den föreslagna centralkomitéens verksamhet. Fruktan derför vore onödig. Meningen var ej, att den skulle utöfva något maktspråk, utan blott bilda en föreningslänk. Denna vore desto mera nödvändig, som “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“ komme att upphöra. Ansåg det ej nog med blott en tidning som gemensamhetsorgan. Tillstyrkte derför nedsättandet af en centralkomité, om hvilken han i strid mot en föreg. tal. ansåg ombuden redan nu kunna besluta.
Hr Hagerman, ordf. för Stockholms Arbetareförening, en man med sundt omdöme, som, då han blifvit mera praktiskt förfaren i härtill hörande värf, nog skall veta att skilja fraser från handling, kunde ej finna, hvad en centralkomité skulle tjena till. Ville, att föreningarne skulle fortfarande vara fullt fria i sin utveckling och ej erkänna någon herre öfver sig. Ville gentemot hr Fabers rekommendation af hr Krook såsom redaktör för ett arbetareorgan anmärka, att här ej vore platsen att orda om, hvem som bäst lämpade sig. (Det bör anmärkas, att Stockholms Arbetareförening börjat sjelf utge en tidning.)
Hr Strömman kunde ej undertrycka den tanken, att här låg något under den ifver, hvarmed man ville ha centralkomitéen till stånd. Varnade för att ingå derpå.
Hr Münnich kunde så mycket mindre finna “Arbetaren“ vara tillräcklig, som platsen för arbetareföreningarnes sammanhållningspunkt borde vara Stockholm.
Hr Faber deremot ansåg Göteborg vara den rätta sammanhållningspunkten för Nordens arbetareföreningar, och de- skulle “Arbetaren“ till en början vara fullt tillräcklig. Föreslog, att afdelningen skulle besvara frågan med följande resolution:
“Arbetareföreningarne befordras bäst genom att följa Schulze-Delitzschs och Rochdale-pionierernas exempel, med ett ord genom sjelfhjelp.“
Detta yrkande blef antaget med 25 röster mot 19, sedan hrr Flodmans och Münnichs förslag utan votering förkastats.
Hr Wallems förslag om utvexling af årsberättelser och mera blef äfven godkändt.
- (Forts.)
Från England.
(Bref till “Arbetaren“.)
- London d. 15 Juli.
Vi ha för krigsbullrets skull nästan helt och hållet glömt bort allt annat. Det är ett förskräckligt politiserande, och skarpa uttryck fällas öfver Napoleon III, ehuru man derför ej heller sparar Bismarck, hvars hänsynslöshet äfven britten erkänner. Ni har emellertid bedt mig skicka er några underrättelser från The Workmen’s International Exhibition (Arbetarnes internationala utställning) i the Agricultural-Hall i Islington, London, och jag vill fullgöra detta uppdrag, sedan jag nu besökt utställningen, hvilken dock först skall öppnas i morgon af prinsen af Wales.
Programmet för utställningen är, såsom ni vet, att endast valda artiklar skulle få sändas och att på en hvar af dessa artiklar skulle ej blott fabrikantens eller verkstadsegarens namn finnas utsatt, utan äfven den arbetares som utfört densamma, eller de arbetares som förfärdigat de enskilda delarne. Man har härmed velat taga ett första steg, för att skipa full rättvisa åt arbetaren sjelf och småningom inleda honom på den väg, som innebär för honom aktning af andra och för sig sjelf. Det är jemväl obestridligt, att de skickliga arbetarnes ställning skall härigenom höjas och bättras, i det att deras namn skola bli mera almänt kända och de sjelfva sålunda i tillfälle att betinga sig en efter deras verkliga förtjenst mera proportionerlig inkomst. Jag hoppas, att Ni, herr redaktör, i detta fall utför, hvad vi under enskilda samtal planerat, och inleder dylika utställningar af arbetare äfven i Sverige, ty på det sättet skall mycket kunna vinnas för en rättvis fördelning at arbetets afkastning och för den skicklige arbetarens framdragande ur den afskiljda obemärkthet, hvari han nu altför ofta hålles.
En massa engelska fabrikanter, men ej många arbetare deltaga i utställningen; från utlandet finnes ej mycket. Man hade antagligen väntat mycket från Tyskland, men så godt som inga ha derifrån infunnit sig. Från Sverige-Norge ej heller någon. Från Danmark deremot väntas vackra sändningar, hvilka jag likväl ännu icke sett ordnade. Från Danmark väntar man äfven en del arbetare, till hvilkas förfogande regeringen satt ett örlogsfartyg. Rimestad blir sannolikt deras anförare — såframt icke det mellankomna kriget möjligen lägger något hinder i vägen derför. Från Italien har utställningen fått en vacker samling arbeten i mosaik och lapis-lazuli m. m. En särskild italiensk komité är bildad, hvars hederspresident är marquis d’Azeglio, ett namn med klang.
Ehuru allt ännu, då jag var i den stora salen, låg huller om buller, det mesta ouppackadt i sina lårar, fästades min uppmärksamhet likväl vid ett föremål, hvilket är synnerligt anmärkningsvärdt och för hvilket jag här vill redogöra såsom en inledning till mina skildringar härifrån,
Det är ett teleskop, som utstälts af mr T. W. Bush, en liten bagare och kryddkramhandlare från Nottingham. Det har en specula af omkring 13 tums diameter. Mr Bush är en sjelflärd astronom, matematiker och mekaniker. Han har utan någons tillhjelp gjort alla de beräkningar, som varit nödiga för instrumentets konstruerande, och han har förfärdigat modellerna till alla dess olika delar. Pelaren, på hvilken teleskopet står och som är af gjutjern, samt vissa delar af tuben ha dock andra förfärdigat på hans beställning. Prisman har erhållits från Steinheil i München. Men med dessa undantag har hela teleskopet, messings- och jernarbetet, gradueringen af cirklar, gjutning, slipning och polering af såväl metall- som glasspeculum, samt förfärdigande af de härtill behöfliga verktyg och maskiner helt och hållet varit hans händers verk, och endast genom att nöja sig med fyra timmars sömn har han kunnat från sina dagliga sysselsättningar för brödet rycka nog tid härför. Det bästa är likväl, att detta bevis på flit och ihärdighet uppfylt sin tillverkares förväntningar. Speculan har blifvit noggrant pröfvad och befunnits korrekt. Dess användning på måne och nebulosor har varit förträfflig, och teleskopet har begagnats med en 1,400 gånger förstorande styrka. — Genom detta teleskop skall hr Bush rikta almänna uppmärksamheten på sig och deraf kunna draga fördel för sig sjelf eller sin sysselsättning med vetenskapen. Hade ej utställningen funnits, skulle han helt visst ha dött i obemärkthet och hans teleskop, resultatet af så mycket arbete, så mycket mod och ihållighet hamnat i en detaljhandel för gammalt skräp. Genom dessa utställningar skola vi få obemärktheterna fram, och de skola med sina anlag sättas i tillfälle att kunna gagna i allt vidare och vidare kretsar.
Utställningen har gynnats mycket af Englands premierminister Gladstone, som en gång sade, att det nittonde århundradet skall vara arbetarens, och i detta medvetande sträfvar för att höja denne senare.
Utställningen kommer möjligen att vara tills slutet af Oktober. Plats finnes ännu för nya anmälningar, och värdefulla bidrag emottagas med nöje.
Skall jag ingenstädes få se Sveriges blå-gula flagga å denna utställning?
- M—e—.
Berättelser och uppgifter från rikets olika Arbetareföreningar.
Till Red. af “Arbetaren“.
- Sunne d. 11 Juli.
Då tidningen “Arbetaren“ utgör det organ, genom hvilket landets olika arbetare- och konsumtionsföreningar kunna inhemta kännedom om hvarandras ställning och verksamhet, tager jag mig friheten insända en resumé öfver Sunne Handels-Aktie-Bolags uppkomst, fortgång och närvarande ställning.
Efter inbjudning af några för en konsumtionsförening intresserade personer hölls det första sammanträdet den 18 April 1868, hvarvid en komité utsågs som skulle utarbeta förslag till bolagsordning och inbjuda till aktieteckning. Innan det bestämda minimibeloppet 3,000 rdr kunde erhållas det drog dock på tiden, så att handelsrörelsen ej kunde öppnas förr än d. 3 Juni 1869, med en handelslokal i Sunne och d. 8 derpå följande Oktober med en filialbod i Gräsmarks socken. Den 1 September ökades aktiekapitalet till 6,000 rdr, medelst inbetalning af återstående hälften af de tecknade beloppen, och har nu uppgått till något öfver 7,000 rdr; hvarjemte besparingar blifvit insatta till belopp af omkring 6,000 rdr så att bolagets rörelsekapital nu utgör 18.000 rdr, utom ett kassakreditiv i Wermlands Enskilda Bank till belopp af 3,000 rdr. Under tiden från d. 3 Juni till d. 31 Dec. 1869 utgjorde omsättningen 19,370 rdr 80 öre, hvaraf nettovinsten uppgick till 630 rdr eller 1 rdr 7 öre pr aktie, à 10 rdr, motsvarande 211⁄3 % pr år. Af denna vinst utdelades 50 öre på hvarje aktie; det öfriga lades till reservfonden. I slutet af förl. år omarbetades bolagsordningen i hufvudsaklig öfverensstämmelse med Stadgarne för Wexiö konsumtionsförening, dock med inskränkt ansvarighet, att tillämpas under innev. år. Enligt densamma är bolagets område obegränsadt; aktier à 10 rdr rmt kunna lösas genom inbetalande af minst 1 rdr i månaden; å aktiekapitalet, äfvensom å insatta besparingar, godtgöres 6 % ränta, den öfriga vinsten utdelas på grund af delegarnes under året gjorda inköp; handeln sker mot kontant, dock kan bolagsstämman medgifva styrelsen rättighet bevilja kredit åt aktieegare, mot för året gällande förbindelse åtecknad 2:ne personers borgen, till ett sammanräknadt belopp motsvarande högst 1/10:del af bolagets rörelsekapital.
Under förl. år verkstälde Styrelsen varuuppköpen och skötte räkenskaperna så att någon handelsföreståndare ej blef antagen förr än vid innev. års början. Detta anser jag vara en af de förnämsta orsakerna hvarför bolaget under detta år gått betydligt framåt. Hade handelsföreståndare genast blifvit antagen, så hade någon nettobehållning eller utdelning ej uppkommit, hvilket, isynnerhet i början då misstro här och der finnes och så mycket göres af det förra landthandelspartiet att underblåsa densamma, verkar så lifvande och uppmuntrande. Nu har rörelsen så ökats att den ökade utgiften för en handelsföreståndare med högre aflöning kan tålas. Att konkurrera med härvarande många och till en del kapitalstarka köpmän — Sunne socken med något öfver 11,000 personer har 10 och Gräsmarks socken med nära 6,000 personer har 8 handlande — har ej varit lätt, äfvensom att hittills hafva handlat för endast kontant; men tillfölje af dels missnöje med handelsmännens många missbruk och prejerier, dels af intresse för den goda saken och dels genom goda varor och billiga bestämda priser har dock bolagets handelsrörelse fortfarande ökats. Glädjande är ock att ihågkomma att, ehuru vi utom bolaget haft många motståndare, dock inom detsamma ej funnits några som velat utså split och tvedrägt, utan midtunder de olika meningarne och debatterna som uppkommo vid diskuterandet och antagandet af vår bolagsordning, har dock alla medlemmarne täflat med hvarandra deri att så mycket som möjligt befordra bolagets framgång.
Vår början har lyckats bättre än vi kunnat förmoda, så att bolaget efter ett års tillvaro kan anses hafva erhållit en stadgad ställning, och vi kunna hoppas att mer och mer närma oss det föresatta målet att anskaffa goda förnödenhetsartiklar till billigaste pris, att så mycket som möjligt inskränka konsumtionskrediten och spirituosahandeln och att befrämja medlemmarnes förbättrade ställning i ekonomiskt, moraliskt och socialt hänseende medelst sjelfverksamhet, sparsamhet och kapitalbildning.
Dels genom enskild skrifvelse från Göteborgs Arbetareförenings ordf. hr Axel Krook och dels genom en artikel i n:o 11 af tidningen “Arbetaren“ för innevarande år, har vår uppmärksamhet blifvit fästad på inrättandet af en gemensam uppköpsbyrå i Göteborg för samtliga konsumtionsföreningarne, och önska och hoppas vi att denna sak måtte påtänkas, framhållas och diskuteras, ty en sådan inrättning skulle onekligen vara för konsumtionsföreningarne af stor nytta, och häri ligger ett medel för deras fortkomst som är väl värdt att taga fasta på. Vi hoppas, att tidningen “Arbetaren“, som redan framhållit denna sak, måtte ytterligare taga initiativet dertill och afge förslag huru och på hvad sätt denna idé måtte kunna förverkligas.
- Jan Magnusson.
- Styrelsens ordförande.
Följetong.
Den bästa skatten.
Novell af A. K.
- (Forts. fr. n:o 29).
Men äfven mor Eriksson ansåg sig ha skäl till förebråelser mot Amanda. Denna, som väl under vintern varit glad och leende, hade likväl under första tiden visat ett fromt sinnelag och med ifrig håg egnat sig åt sina husliga göromål. Dessa voro henne ju aldeles främmande, och hon hade derför icke lätt att sätta sig in i alla skärgårdslifvets hit hörande förhållanden.
Men hennes ombytliga lynne började visa trötthet härför, och hon brydde sig snart icke mera derom, utan lät svärmodren sköta huset som förut. Sjelf började hon efter hand förråda allt större ifver efter att kläda sig grann. Jan Erikeson hade altid med sig till henne någon skänk från sina små resor, hvilka hon ock gerna begagnade för sin prydnad.
Då modrens pligter kallade henne, upphörde äfven denna granlåtsfägnad för en tid och hon kastade sig med hela sin lifliga själ öfver moderssysselsättningen.
Det var en herlig sommarqväll. Solen var stadd i nedgång och gjöt sitt purpurflöde öfver hafvet, som låg der så stilla och lugnt. Amanda hade för första gången efter sin sjukdom klädt sig med prydnader och begifvit sig ut på vandring bland klipporna på ön, lemnande barnet hemma hos svärmodren. Hon hade här ett älsklingsställe. Det var en liten vik, som hafvet bildade liksom i en urgräfning i en klippa. Man kunde här komma aldeles ned till vattenbrynet på en af naturen bildad trappa i en klippremna.
Amanda stälde äfven denna gång sina steg dit och tog plats på ett säte, som naturen äfvenledes urholkat i klippan. Vattnet sqvalpade härinne i viken under vågornas lek och solstrålarne dansade in genom öppningen öfver vattenbrynet, bestänkande med purpur och guld de perlor, som hennes små hvita fötter uppkastade ur vattnet.
Amanda såg sig belåtet i denna menniskans första spegel, hvilken troget återgaf hennes vackra anlete. Hon bröt några blad och blommor och band af dem en krans, med hvilken hon prydde sina lockar, dem hon frigaf, så att de i rikt svall föllo ned öfver axlarne, tills de sköljdes af vattnet. Sin röda schal, en gåfva af Jan Eriksson efter hemkomsten från en resa till Köpenhamn, draperade hon behagsjukt omkring sig.
Hon hade sett den figur, hon nu ville återgifva, i en illustrerad bok. Det var minnen från hennes flicktid, då hon kunde få hängifva sig åt läsning af roliga böcker och ej nödgas att blott stafva igenom bibeln och gudliga skrifter, det enda bibliotek, förutom Svea Rikes Lag och några föråldrade sjökartor, som fans härute.
Hennes lifliga inbillning flög tillbaka till de stunder, hon tillbragt på teatern i Göteborg, de herligaste i hennes lif, och hon började att ur en och annan pjes deklamera hela stycken, hvilka så inpräglat sig i hennes själ, att hon kunde dem aldeles utantill.
Hon hade fortsatt en stund på detta sätt, ett rof för sin inbillning, då hon helt tvärt stannade och lyssnade. Fulla och rika toner nådde hennes öron. Hon hade aldrig förr, ej ens i Göteborg, hört sådana. Det var en karlstämma, som utkastade denna kaskad af de renaste brösttoner.
De kommo närmare. Hon satt andlös och lyssnade. Det var liksom om en förtrollning hade gripit henne. Hon skulle ej kunnat röra sig ur stället, om man velat gifva henne aldrig det. Hon satt fastlåst vid klippan, en bildskön gestalt som aftecknade sig tjusande mot dennas mörka bakgrund.
Ett hvitt segel syntes ofvan den utskjutande klippspetsen. Sången och sångaren voro aldeles nära intill. Fören till en vacker segelbåt syntes i öppningen, och snart sköt segelslupen in i viken. Skoten lossades, storseglet gigades.
I båten fans blott en person, en medelålders man med ett ännu ungdomligt yttre. Han var lätt klädd i en fanta-
