möte måtte inledas före det almänna nordiska om tre år i Köpenhamn,
Ett stort tullbeslag på danskt bränvin har gjorts i Sundet.
Arbetet å delen Frövi—Lindesberg af Frövi—Falubanan kommer att oförtöfvadt börjas med en arbetsstyrka om 500 man.
För export på Ryssland ha fabrikanterna för tillverkning af jernvägsvagnar här i landet på ett sammanträde i Stockholm förenat sig till en association för tillverkning och utförsel af dylika vagnar samt anstält ett ombud i Petersburg.
Emmefors pappersmassefabrik vid Oskarshamn har i dessa dagar öppnat sin verksamhet.
Aldenstund vi ha krig i luften, torde det vara af intresse att erfara, att vid täflingsskjutning å regementsmöte på Axevalla i sommar soldaterna i medeltal skjutit 11 skott i minuten med de nya Remingtongevären — på 9 skott 5 träffar.
⁎
Här i samhället har veckans uppmärksamhet nästan uteslutande varit fästad på kriget. En almän ovilja har gifvit sig tillkänna öfver den våldsamhet, hvarmed “Handelstidningen“ stält sig på Preussens sida, och den hatfullhet, hvarmed den anfaller kejsar Napoleon och hans statsmän, af hvilka den förre tillvites endast personliga bevekelsegrunder för sina krig, under det att de senare öppet anklagas för börsspel. Vi för vår del kunna ej annat än beklaga denna blinda häftighet, som i närvarande ödesdigra stund är så oförsigtig, så opassande, och vilja blott anföra, att den inom alla lager af befolkningen rönt det starkaste ogillande.
Stor liflighet har under några dagar rådt inom fraktmarknaden, isynnerhet med ångbåtar på Nordtyskland. Men det är väl nu redan slut, sedan dettas förnämsta hamnar börjat stängas, det ena efter det andra.
Läkaremötet afslöt i Måndags sina förhandlingar efter en af d:r Charles Dickson med nobel frikostighet gifven och af den i detta afseende berömde värden på Frimurarelogen, hr C. M. Andersson, serverad lysande middag på Särö — en utfärd som högligen prisades af alla deltagarne — och efter en fest på Lorensberg, der man höll några tal och sedan dansade i sommarvärmen. Vi kunna nämna, att “dukmenniskor“ syntes i parken; men om de blefvo serverade, känna vi ej, ehuru man sagt oss, att de gamla drakoniska föreskrifterna börjat efter hand mildras. Vi vilja tro, att de snart skola varda aldeles upphäfda.
En ny afdelning artister från k. teatern gifver i morgon sin första föreställning å Nya Teatern. Hr Nyforss är med. Då få vi roligt.
God musik utföres hädanefter hvarje Söndagsafton i Arbetareföreningens trädgård.
En massa deltagare ha anmält sig till det nordiska skolläraremöte, som skall hållas härstädes i slutet af nästa vecka.
Vår nya skärgårdsflotta, bestående af inalles 12 fartyg, pansrade, har anländt hit och ligger vid Nya Varfvet, föremål för talrika besök.
Skarpskyttekåren har fått sin nye befälhafvare, kapt. Max Kilman, som högtidligen emottagit kåren.
Det under bygnad varande Nya Posthuset vid Franska Tomten börjar att raskt resa sig.
I höst skall Hertzenska stiftelsens bygnad vid Nya Alléen öppnas.
Vattenledningsarbetena pågå med stor ifver, och man börjar äfven almänt inleda vatten i husen.
Från Arbetaremötet.
(Bref till “Arbetaren“.)
- Stockholm d. 3 Juli.
I går var sista dagen af detta möte, och skall jag, så godt jag i största korthet förmår, söka att redogöra för dess förhandlingar.
I Första Afdelningen uppstod, efter hvad man sagt mig, först en liten kontrovers, i det en representant från Sundsvall uppläste en ganska skarp protest mot det sätt, hvarpå förhandlingarne blifvit ledda. Protesten ogillades dock och återtogs; men eftersom ingen tidning meddelat detta, så har jag ansett mig böra göra det, emedan det tillhör “dagens historia“, såsom det heter.
Till behandling förelåg främst frågan: “Huru skola nykterhet och sedlighet inom samhället verksammast befrämjas?“ En längre diskussion uppstod häröfver, om hvilken jag likväl icke har någon närmare kunskap. Dock höjdes röster för att de bättre lottade inom samhället skulle föregå med godt exempel och att man borde hysa aktning för arbetet och arbetaren, hvarigenom dennes sociala ställning skulle bli en annan och han sjelf äfven söka att genom nyktert och sedligt uppförande upprätthålla sin ställning i medmenniskors aktning. En representant från Linköping betonade vältaligt qvinnans vigt härvidlag och föreslog en resolution, hvilken hr Blomstrand dock med några ändringar gjorde till sin. Jag har i detta afseende hört flera klaga öfver detta hr lektorns sätt att sköta sitt sekreterarekall. Afdelningens resolutioner härutinnan fingo emellertid denna lydelse:
Sedlighet främjas bäst dels genom samhällsmedlemmarnes aktgifvande på sig sjelfva samt aktning för sitt eget värde såsom menniska och medborgare, dels genom allt som kan leda till frambringande af en kristlig och folklig upplysning, d. v. s. en upplysning, som går till hjertat och verkar förädlande derpå, styrker viljefriheten, utvecklar förståndet och väcker den rätta frihetskänslan. — Största vigten ligger härvidlag på qvinnans sedlighet samt att hon som duglig husmoder skapar omkring sig ett hem, der hennes make väl trifves och der barnen fostras till lefvande kristendom samt lära att älska och akta arbetet. — Till nykterhetens befrämjande särskilt inom Sverige erfordras en bränvinslagstiftning, som icke lockar kommunen att ockra på sin frihet, samt goda efterdömen från arbetareföreningarnes och bättre lottade samhällsmedlemmars sida. Såsom ett verksamt medel till befrämjande af nykterhet och sedlighet inom samhället anser afdelningen: En på sakförhållanden grundad upplysning om starka dryckers beskaffenhet och deras närmare och fjermare verkningar samt om de välgörande följderna af deras umbärande.
Tredje frågan: “Hvilka åtgärder böra och kunna vidtagas, för att åstadkomma en förbättrad uppfostran för arbetarens barn och bereda minderåriga arbetare tillfälle till åtnjutande af skolundervisning?“ — blef besvarad med följande af hr Blomstrand föreslagna resolution:
Svaret innehålles hufvudsakligast i det svar, som afgifvits på första frågan; men afdelningen ville här tillägga, att barnen i sjelfva skolan lära sig att arbeta, så att de barn, som qvarstanna i skolan längre tid än som erfordras för inhemtande af skolans egentliga läroämnen, må i sammanhang med sjelfva skolgången lära sig något handtverk eller handarbete.
Den fjerde och sista frågan för denna afdelning hade denna lydelse: “Böra ej, äfven i afseende på äldre arbetare, sådana bestämmelser angående arbetstiden vidtagas vid t. ex. bruk, fastigheter och större verkstäder, som lemna arbetarne tillfälle att besöka skolor eller på annat sätt förvärfva bildning och kunskaper?“ Svaret härpå blef:
Mötet uttalar sin öfvertygelse, att det skulle vara i hvarje arbetsgifvares välförstådda intresse att hos sina yngre och äldre arbetare väcka och underhålla ifver och lust att i söndags- och aftonskolor vinna bildning och upplysning, äfven om detta icke kan ske utan inskränkning af den dagliga arbetstiden.
Aldenstund jag ansåg Andra Afdelningen hafva på sin del de mest praktiska och arbetareföreningarne omedelbarligen mest intresserande frågorna, höll jag mig helst på denna afdelning, der jag sannerligen äfven lärde mycket af de berättelser, som de olika föreningsombuden afgåfvo rörande förhållandena i de resp. orterna.
Den första frågan löd: “Hvilka äro de bästa medlen att förmå arbetaren att göra sig delaktig af de förmåner, som pensions- och ränteförsäkringsanstalter, sjukhjelpsföreningar, sparbanker och brandförsäkringsanstalter för lösegendom m. fl. medföra; och huru skall hans förtroende till dessa inrättningar väckas?“
Det är med synnerlig tillfredsställelse jag här nämner hr Vikströms från Sundsvall anförande. Tanken på framtiden måste framför allt väckas hos arbetaren, sade han, och dertill kunde i främsta rummet arbetsgifvaren bidraga. Han borde för detta ändamål taga initiativet, göra början, genom att uppmana arbetaren att insätta små poster af sin arbetsförtjenst i sparbankerna och så småningom förmå honom att göra insättningarne allt större och större i den mån han lärde sig inse vigten af att i nödens stund ej stå hjelplös och blottstäld för behofvet. På detta sätt hade goda resultater redan vunnits flerestädes i landet. Det behöfdes blott, att arbetsgifvaren något mera tänkte på arbetaren och ej lemnade honom vind för våg, utan betraktade honom som en vän, hvilken man borde hjelpa på trafven med både råd och dåd. — Hr Claréus(?) från Gefle instämde häri med den föregående tal. och sade, att barnen, vägledda af lärare, äfven kunde verka, i det att de vande sig vid sparsamhet genom folkskolesparkassor. Deras föredöme verkade på detta sätt godt för de äldre och tvang dem att följa med. — Hr Herrlin från Carlshamn meddelade från sin ort, att barnen i folkskolan derstädes lärt sig halmflätning, genom hvilken slöjd de förtjent litet. Dessa förtjenster hade de insatt i en sparkassa, tills de uppnått något belopp, hvarefter de med detsamma betalat afgifterna för föräldrarne i sjukkassan, sålunda betryggande både dem och sig sjelfva mot lidande och nöd, då olyckan möjligen skulle inträffa. — Hr Münnich, hvars opraktiska förslag likväl starkt bekämpades, ville, att hjelpen från sjukkassorna borde lemnas i förhållande dels till storleken af de af arbetaren till kassan lemnade bidragen och dels för den gifte arbetaren vara större än för den ogifte. — Pastor Sonne från Thisted ansåg det gagneligt — och hade sjelf i sin hemtrakt sökt genomföra något dylikt — att det almänna dref arbetaren till sjelfhjelp således, att kommunen företrädes meddelade sitt fattigunderstöd åt dem, som sjelfva under helsans dagar gjort, hvad de kunnat, för att genom sjelfhjelpen upprätthålla sig. Sedan ytterligare några talare yttrat sig, tycktes man enas om följande resolution:
Goda exempel af de öfver arbetarne stående, ihärdighet och god förvaltning, hushållsföreningar, spridande af smärre folkskrifter angående de i frågan uppgifna anstalter, offentliga utlysta möten, enskilda samtal skulle för målets vinnande vara nyttiga.
Afdelningen hemställer till mötet att hos “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“ anhålla om upplysningars inhemtande angående det sätt, hvarpå de olika sjuk- och begrafningskassorna i Sverige äro anordnade, samt att Sälskapet sedermera ville låta trycka och till föreningarne försälja redogörelser för dessa kassors organisation.
I afseende på frågans senare del, eller den om brandförsäkringsanstalter, sade hr Utne från Drammen sig vara föranledd af de olyckor, som nyss hemsökt hans stad, att spörja, huruvida någon af de närvarande hade sig bekant, att särskilda brandförsäkringsföreningar för arbetare funnes inrättade någonstädes i Skandinavien. — Hr Lybeck från Sölvesborg upplyste, att ett af de större brandförsäkringsbolagen i Sverige (Svea?) hade för afsigt att under vissa vilkor nedsätta assuranspremierna för i fråga varande klass af försäkringstagare. Tal. föreslog derför följande resolution, som äfven af afdelningen antogs:
Afdelningen hemställer till mötet, huruvida det icke vill besluta affärdandet af en skrifvelse till samtliga brandförsäkringsbolagen i Skandinavien om nedsättning i brandförsäkringsafgiften för assuranssökande, tillhörande arbetareföreningar eller andra sjukhjelpföreningar, derest sådan nedsättning af dessa föreningars styrelser tillstyrkes.
Den sista frågan var: “På hvad sätt skola arbetareföreningarne kunna gagna hvarandra inbördes och sinsemellan upprätthålla nödigt samband?“ Det hade redan under dagarne förut omtalats man och man emellan, att starka krafter voro i verksamhet, för att förmå de deputerade att besluta om nedsättandet af en centralkomité, emedan “Sälskapet för arbetareföreningars befrämjande“ vore stadt i upplösning och sannolikt äfven skulle med detta möte afsluta sin verksamhet. Det berättades tillochmed att denna sålunda af deputerade sjelfva godkända centralkomité skulle utgifva en periodisk skrift. De redan förut gjorda och bemärkta försöken att leda mötet in på politiska, ja, religiösa, och utom dess egentliga befogenhet liggande områden hade hos landsortsombuden ingifvit den tanken, att sålunda skulle kunna uppstå ett band på föreningarne, hvilket kunde drifva dem in i sådana social-demokratiska förhållanden, som i Tyskland splittra arbetarne och hindra deras verkliga framsteg i frihet och upplysning, men i stället göra dem till blinda verktyg för några enskilda pratmakare och ärelystna. Man visste äfven, att sjelfva mötets ordf. hr Ljungberg var för tillsättandet af en centralkomité, för hvilken ingen annan än han då kunde blifvit hufvudmannen, ehuru man trodde sig hafva förmärkt, det han med alla sina aktningsvärda egenskaper i öfrigt och sin goda vilja att sant gagna arbetaren — en förtjenst som en hvar måste tillerkänna honom — likväl saknade nog styrka att strängt skilja de krafter, som kunde ingjuta splittringsgift och söndringar, ja, verka sociala stormar, från det visserligen anspråkslösare, men likväl energiska och målet säkrare vinnande sträfvandet att genom höjandet af arbetarens ekonomiska ställning och hans upplysning befrämja hans politiska utveckling och rättigheters erhållande.
Allt detta gjorde, att man var på sin vakt, och dagens tilldragelser visade behöfligheten häraf.
Hr Flodman från Eskilstuna föreslog att afdelningen skulle, såsom svar på den framstälda frågan, säga, att den ville hos mötet tillstyrka nedsättandet af en komité, för att utreda hvilka åtgärder, som lämpligen borde vidtagas för underlättande för arbetaren af öfvergång från en arbetareförening till en annan och från en sjukhjelpsförening till en annan, äfvensom för utredning af frågan om nyttan och behöfligheten af ett särskilt tidningsorgan för arbetarne inom hvartdera af de tre skandinaviska länderna. Denna komité, som äfven skulle utreda frågan om, huruvida, för åstadkommande af närmare samband arbetare emellan, en permanent centralkomité borde tillsättas, skulle bestå af 3 ledamöter från Sverige, 3 från Norge och 3 från Danmark. Den skulle derjemte redan till följande dagen inkomma med sitt utlåtande. — Såsom alternativ föreslog tal., att afdelningen skulle uttala önskvärdheten af en sådan samverkan föreningarne emellan, att ledamot af förening, som ej häftar i skuld till henne, skall ega rätt att utan ny afgift ingå i en annan förening, äfvensom att någon lättnad måtte vid inträde i ny sjukhjelpsförening beredas arbetare, hvilka till sådan vilja öfvergå, samt tillstyrka mötet att besluta uppmaning till de särskilda föreningarne att rörande deras verksamhet och organisation insända uppgifter till tidningen “Arbetaren“ i Göteborg.
Hr Münnich från Stockholm uppträdde häremot och förordade med en värme, hvars höga temperaturgrad jag ej kan underlåta att särskilt anmärka, att mötet skulle nu genast tillsätta en centralkomité, förlagd i Stockholm, hvilken skulle under tiden till nästa arbetaremöte verka och då afgifva ett fullständigt organisationsförslag ang. den samverkan, som genom någon pressens organ borde åstadkommas mellan arbetarföreningarne i Sverige.
Hr Faber uppträdde emot en dylik centralkomités bildande. Danmark hade redan ett arbetareorgan, hvilket meddelade alla de uppgifter, det kunde öfverkomma, och sålunda underhöll det önskvärda sambandet mellan föreningarne och arbetarne. I Norge hade man äfven nyss gjort början med ett dylikt organ. I Sverige behöfde man blott till hr Krook i Göteborg insända uppgifter etc., och han skulle nog draga försorg om, att de genom “Arbetaren“ blefve riktigt använda.
Hr Krook tackade den föreg. tal. för det förtroende han visat honom. Försäkrade, att “Arbetaren“ skulle, så länge den existerade, anse det för en kär pligt att, i hvad på den ankom, upprätthålla den andliga förbindelsen mellan arbetareföreningarne. Ett nödvändigt vilkor härför vore dock, att kortfattade uppgifter insändes och att man almänt omfattade tanken. Tal. ville emellertid förnämligast hålla sig till frågan om en centralkomités bildande i hufvudstaden. Och emot denna tanke eller plan måste han på det bestämdaste uppträda. Han ansåg, att en dylik komité skulle bli ett band på arbetareföreningarne i orterna, hvilka i almänhet ännu icke erhållit full stadga och styrka, och sålunda komma att
