»Ja, er tyska och er poesi och er musik stämma inte med allvarliga tankar.»
»Den stackars musiken!» sade Laura leende. »Men jag är beredd att höra hvad du har att säga; jag har själf känt mig mera lik en fjäril på senare tider, än jag tycker om.»
»Du tycker nog jag är orättvis hvad musiken beträffar, och jag erkänner villigt, att jag inte förstår att uppskatta det nöje den skänker; men jag undrar, om det är ett sundt nöje. Den drar tillsammans människor, hvilka annars skulle ha ganska litet gemensamt, och den leder till förtroligt umgänge, som kan ha med sig oväntade följder.»
»Ja», sade Laura, i den tro att han resonerade i allmänhet.
»Laura, du klagar öfver att du känner dig lik en fjäril. Är det inte ett tecken till, att du är skapad för något bättre?»
»Men hvad kan jag göra? Jag försöker läsa om morgnar och kvällar, men jag kan inte hindra allt skämtet och munterheten; jag vet knappast ens, om jag skulle vilja det. Det är så oskyldigt, och vi ha aldrig förr haft en så treflig sommar. Charles är så mycket jämnare till lynnet, och mamma är mycket i lugnare för honom; och jag kan inte låta bli att tro, att det gör dem allesammans godt, fast jag tycker jag är lat.»
»Det är ju också oskyldigt och rätt för en kortare tid», sade Philip; »men din otillfredsställelse tyder på att du står öfver sådant. Laura, hvad jag fruktar är, att dessa korta sommardagars lek skall fängsla dig så, att ditt lif händanefter blir långt ifrån någon lek. Ack Laura, akta dig! Se till hvad du gör!»
»Hvad gör jag då?» sade Laura helt förfärad.
