Aldrig hade han haft så svårt att bibehålla fattningen som nu, då hennes oerfarenhet tvang honom att tala tydligare.
»Jag måste säga ifrån», sade han, »efter ingen annan vill göra det. Har du tänkt på, hvart detta kan leda — duetter, poesi och alltsammans, däri en främling får deltaga som en af familjen?»
Nu förstod hon och böjde hufvudet djupt ned. Han skulle ha velat ge mycket för att få se hennes uttryck, men hon visade icke sitt ansikte, och han fortsatte, ehuru den kväfda rörelsen var märkbar under hans tvungna lugn.
»Jag skulle inte säga ett ord, Laura, ifall han vore dig värdig, men … Laura' Laura, jag har redan en gång varit med om att se den, som var mig kärast, sälja sig; låt mig icke få upplefva det ännu en gång på ett för mig långt pinsammare sätt.»
Darrningen i hans röst grep henne djupt, och en ljuf bäfvan genomfor henne vid vissheten om hvad hon länge anat, att hon tagit Margarets plats i hans hjärta — ja, hon fick nu veta, att hon var honom till och med ännu dyrbarare. Hon tänkte blott på att lugna honom.
»Nej, det behöfver du aldrig befara. Han har bestämdt ingen tanke på något sådant.»
Hon rodnade djupt, men hon såg honom i ögonen, då hon fortfor:
»Han är likadan mot oss båda två; för resten är han ju så ung.»
»Det är ingen skada skedd», sade Philip och försökte återtaga sin vanliga ton; »jag ville endast varna i tid. Du kunde kanske ha blifvit indragen — fäst dig vid honom utan att veta hur.»
»Aldrig», sade Laura. »»Aldrig skulle jag kunna
