tänka på något sådant med Guy. Jag tycker om honom; jag sätter honom högre än hvad du gör; men nej, nej! Aldrig hunde han bli den förste och bäste för mig. Hur kunde du, Philip, tänka något sådant?»
»Laura, jag kan icke annat än vara rädd om dig. Alltsedan jag förlorade Fanny — och Margaret på ett ännu värre sätt —, har du varit mitt första, mitt käraste. Ack, Laura!» Han försökte icke ens längre dölja skälfningen i rösten, som talade om djup ömhet. »Skulle jag kunna uthärda att förlora dig, att se hur du blefve dig olik — du, den bästa och käraste af alla!»
Laura vände sig icke bort denna gången; hon såg upp på honom med ett uttryck i sitt ansikte, hvilket han aldrig förr hade sett där, och hennes ögon skimrade genom tårar, då hon sade:
»Tala aldrig om att jag skulle bli mig olik mot dig. Det kan jag aldrig, ty om det finns något att hålla af hos mig, så är det du, som har lärt mig det.»
Lauras ansiktsuttryck talade om möjligt tydligare än orden, och han såg på henne med en känsla af lycka, som var för djup för att uttalas. Men i samma stund slog honom också tanken: »Hvad har jag gjort?»
Han hade gått längre, än han tänkt. Det hade blifvit en formlig kärleksförklaring — och hvad skulle följa? Han skulle icke få umgås så obesväradt med henne; det skulle uppstå ändlösa obehag; familjen skulle bli missnöjd med honom; hans inflytande öfver dem skulle bli slut; själfve herr Edmonstone skulle behandla honom med öfverlägsenhet och sätta sig emot hans anspråk — han, som endast var en fattig militär.
»Min egen Laura», sade han med ömhet — hvilken outsäglig lycka erfor hon icke därvid! — »Vi känna nu hvarandra, och vi lita på hvarandra — för alltid.»
