Något annat än fattigdomen kunde de icke ha emot honom, och — så resonerade han — det var dock vida bättre för Laura att vänta på honom, låt vara i åratal, än att kanske låta locka sig till ett äktenskap af världsliga fördelar. Och hur skulle han ha kunnat rädda henne från att fästa sig vid Guy, om han icke talat ut?
Så resonerade Philip; lugnt nog, ty hans kärlek var lugn, fast djup och stark. Och just detta lugn hjälpte honom att bedraga sig själf vid detta tillfälle — det första, då han verkligen afvek från raka vägen.
Det var med en känsla af obehag han fick se Guy helt omisstänksam komma ridande från sin lektion.
Guy hade nämligen genast efter hemkomsten återtagit sin läsning för herr Lascelles. Han stannade och började prata om festtillredelserna i Broadstone; han hade varit ute på fältet med Maurice de Courcy och hade hört regementsmusiken spela.
»Hvad tyckte du om den?» sade Philip tankspridd.
»De borde hålla takten litet bättre, vet du. Där är en som blåser valthorn, Philip, som sannerligen borde ha ett kok stryk hvar dag han lefver!» sade Guy med en min af komisk förtviflan.
Hvad ett par ord ibland kunna ändra hela ens tankegång! Philip hade att göra med regementsmusiken, alltså kunde han inte tåla, att man klandrade den, utan anförde någons uttalande, att just den hornblåsaren var bland de bättre i musikkåren.
Guy kunde icke låta bli att rycka på axlarna, i det han skrattande sade: »Då får jag ta till benen, om jag träffar på de andra. Adjö!»
»Hvad de göra den pojken egenkär med sitt tal om hans musikaliska öra», tänkte Philip. »Jag undrar på att han inte blygs att göra så mycket väsen
