af sina musikaliska anlag, när man tänker på hvarifrån han har ärft dem.»
NIONDE KAPITLET.
Hur var det emellertid med Laura? De andra pratade och skrattade omkring henne, men hon gick som i en ljuflig dröm.
Att få höra af Philip, att hon för honom var hvad han alltid hade varit för henne! Denna enda tanke behärskade henne helt och hållet, men den var för stor och för härlig för att uttalas i ord eller ens rätt fattas. Hur hade icke hans röst veknat och skälft, och hur hade han icke sett på henne! Gång på gång genomilades hon vid minnet härom af samma bäfvan af sällhet som i första ögonblicket.
På framtiden tänkte Laura icke. Hon hade sedan sin tidigaste barndom sett upp till Philip såsom sitt ideal, satt honom öfver alla andra och så uteslutande skänkt honom sitt förtroende, att det icke föll henne in, att i hennes förhållande till honom något hade ändrats.
Fru Edmonstone hade, varit så upptagen af Charles, att hon icke så mycket kunnat följa sina flickors utveckling under uppväxttiden; under guvernantens därvaro hade de också kommit ifrån att gå till mamma med alla sina sorger och fröjder. Laura var af naturen förbehållsam, och Philip hade länge varit hennes allt. Hon kom nu inte heller att tänka på, att hans önskan att hemlighålla deras samtal kunde vara på något vis oriktig.
Då hon kom hem, gick hon upp på sitt rum, satte
