»Å! Ja, stackars gamle man, jag tror inte, att någon kunde ha ångrat sig djupare och lidit bittrare än han. Hvem är det som skrifver?»
»Det är hans sonson, stackars gosse. Jag kan knappast läsa brefvet.» Och i det han höll det en half aln ifrån sig, så att alla kunde se de få oregelbundna raderna, skrifna med kraftig handstil men tydligen i stor brådska och sinnesrörelse, läste han högt följande:
- »Gode Herr Edmonstone!
Min käre farfar dog vid sextiden i morse. Han fick ett slaganfall i går och talade sedan aldrig mera, fastän han en kortare stund tycktes känna igen mig. Vi hoppas, att han icke hade svåra plågor. Vår förvaltare, Markham, ordnar med allt. Vi ha tänkt oss, att begrafningen skulle bli om tisdag, och jag hoppas Ni har tillfälle att komma hit till dess. Om jag visste min släkting Philip Morvilles adress, skulle jag skrifva till honom, men nu får jag bedja Er tala om detta för honom. Förlåt, att jag skrifver så oläsligt, men jag vet knappast hvad jag skrifver.
Högaktningsfullt
Guy Morville.»
»Stackars gosse sade Philip. »Han skrifver ju mycket snällt.»
»Så synd om honom att vara alldeles ensam där borta!» sade fru Edmonstone.
»Ja, det är för sorgligt», sade hennes man. »Jag måste resa dit genast. Eller hvad tycker du, Philip?»
»Det tycker jag visst. Kanske bör jag följa med. Det skulle vara i sin ordning, och jag vill inte gärna brista i aktning mot den stackars gamle mannen.»
