En sådan otur — och den skulle ju till trädgårdsutställningen!»
»Du får göra dina ursäkter för Sam», sade Amy; »han kommer att ta det hårdare än jag. Min stackars blomma hade nog fått frysa på utställningen och aldrig blifvit sig lik mera.»
Hennes ton var glädtig; men Charles, som såg hennes ansikte i spegeln, förrådde henne med orden: »’I smyg hon torkar tåren …’»
»När man har ett skötebarn …» genmälde hon skrattande, och innan något mer hann sägas, inträdde en medelålders herre, liten och magerlagd, med friskt, väderbitet, godlynt ansikte, grå polisonger, lifliga ögon och brådskande, obeslutsamma rörelser. Han hälsade med mycken hjärtlighet på Philip, som gaf honom brefvet.
»Aha! Nå, nu få vi se. Inte är det sir Guys egen stil. Hvad kan nu stå på? Å! Död så hastigt!
»Död — hvem? Inte sir Guy Morville?»
»Jo, af slag — stackars gamle man.»
Han gick till dörren, öppnade den och ropade uppåt trappan:
»Mamma, mamma! Vill du titta hit ett litet tag!»
Kallelsen hörsammades af en högväxt, vacker fru, och bakom henne kom smygande med rädda steg, som om hon icke vetat hur långt hon tordes gå, en elfva års flicka, hvilkens lilla uppnästa ansikte var prägladt af liflig nyfikenhet. Hon sprang bort till Amabel, hvilken, fast hon skakade på hufvudet och hotade med fingret, dock smålog och tog den lillas hand, medan hon lyssnade till faderns ord.
»Hör på, mamma? En sådan sorglig händelse! Sir Guy Morville har helt plötsligt aflidit.»
