icke så lätt att säga emot Charles, när han gladde sig så mycket åt att en gång få vara med ute.
Efter mycket ordande för och emot fick Guy sin vilja fram mot löfte om att själf köra Charles i den låga korgvagnen och föra honom hem, så fort själfva revyn var öfver.
Guy skulle visserligen ha varit med om festmiddagen, men den försakade han mycket gärna, efter hvad han själf förklarade; och ehuru fru Edmonstone icke tyckte om att på detta sätt lägga beslag på honom för sin sons skull, kunde hon icke i längden stålsätta sig mot bådas öfvertalningar.
Alla utom Laura och fru Edmonstone hade i flera dagars tid varit djupt intresserade af vädret, i synnerhet dagen före revyn, då det kom en åskskur. Det talades icke om annat än väderleksspådomar, om barometerns stigande och fallande, om hur vindflöjlarna vände sig, om huruvida svalorna flögo högt eller lågt, om aftonrodnad och mångårdar, tills Guy slutligen började skratta åt sig själf, bad fru Edmonstone om ursäkt och förklarade, att han icke skulle säga ett ord om vädret vidare, hur det än blef; det förtjänade verkligen ej så stor uppmärksamhet, ty han hade för dess skull inte kommit sig för att göra något på hela dagen.
Han kunde gärna ha sagt »på flera dagar», ty ända sedan lord Kilcorans bal och ännu mer sedan lady Eveleen kommit till Hollywell hade det icke varit annat än nöjen och förströelser från morgon till kväll. Spatserturer, tedrickningar i det fria och improviserade dansnöjen, ofta med flickorna Harper i sällskap, hörde till ordningen för dagen. Hvarken Eveleen, Guy eller Amy kunde komma in i salongen utan att dansa, och det påstods, att man numera inte kunde spela annat på pianot än valser, polkor och då och då en
