sig vid det öppna fönstret och försjönk i ljufva drömmerier.
Där satt hon ännu, när Amy kom in med några rosor i handen.
»Laura! Har du inte börjat klä om dig än?»
»Är pappa hemkommen?»
»För länge sedan. Hvar i all världen kan du ha varit, som inte har hört, hur Guy och Eveleen ha hållit på att sjunga irländska folkmelodier?»
»Jag har suttit och drömt», sade Laura med ett förläget skratt, i det hon med Amys tillhjälp började göra sig i ordning; det var något så tvunget i hennes sätt, att Amy utropade:
»Hvad är det åt dig, Laura?»
»Ingenting, kära du. Jag bara tänkte på något, som Philip och jag hade talat om.»
»Jaså.»
Det som Laura och Philip talade om gjorde Amy aldrig anspråk på att förstå och frågade därför icke mera.
Laura hade nu återvunnit fattningen. Hon beslöt att taga sig i akt i umgänget med Guy; hon hade visserligen själf ingen fruktan för någon fara, men Philip hade ju sagt, att man icke kunde vara trygg för framtiden, och Philip hade naturligtvis rätt.
Guy tycktes för närvarande minst tänka på något sådant; han var ifrigt upptagen af planer att få Charles med till trupprevyn. Idéen hade kommit för honom, då han med Maurice besökte fältet. Det var så länge sedan Charles varit med om något nöje, att han själf aldrig tänkt sig möjligheten däraf; men då förslaget en gång hade blifvit väckt, var han full af glad ifver.
Fru Edmonstone såg orolig ut; hon hade helst sett, att saken aldrig kommit på tal, ehuru hon var mycket tacksam för Guys stora välvilja, och det var
