inte hjälpas», sade Amy sorgset. »Men bra ledsamt var det.»
»Tack», sade Guy, i den tro att det var deltagande, »men jag reder mig nog bra. Det kommer att gå så mycket bättre med min grekiska, och i morgon berättar ni för mig allt det roliga.»
Eveleen försökte nu en stund på sitt vis att öfvertala Guy och låtsade svimma på soffan, då han påstod sig mena fullt allvar.
Så kom fru Edmonstone.
»Kära barn, ni ha fått vänta förfärligt, men jag hoppas att ni ha tröstat er, efter jag inte har hört 'Kopparslagaren'. Pappa undrar väl, hvar vi bli af.»
»Ack mamma, Guy vill inte följa med!»
»Guy! Hvad står då på?»
»Ingenting alls; det är bara min lättja.»
»Men det går inte an. Du är tvungen, Guy.»
»Ånej, det kan jag aldrig tro. Säg inte, att jag måste, snälla fru Edmonstone.»
»Hvad är klockan, Amy? Öfver tio! Pappa kommer att bli förtviflad! Hvad skola vi ta oss till? Hur länge tar det dig att klä om dig, Guy?»
»Minst en timme», sade Guy leende.
»Prat! Men om det vore tid, skulle jag alldeles bestämdt tvinga dig till det. Man kan också gå för långt i själfförsakelse, Guy. Men nu kan det väl inte hjälpas; pappa får inte vänta längre. Laura, hvad skall jag göra?»
»Låt mig gå in till Charles», sade Guy. »Kanske kan jag läsa honom i sömn.»
»Tack, men prata bara inte, annars bli hans nerver öfverretade. Att läsa för honom vore allra bäst. Det blir just en vacker historia att berätta, när folk frågar
