efter dig, att du har stannat hemma för att ta vård om min son.»
»Det är tyvärr inte af ett så pass godt skäl», sade Guy, »utan bara för att jag är så dum.»
»Det är roligt att höra, att ni kan säga ett klokt ord åtminstone», sade lady Eveleen spetsigt.
Stackars fru Edmonstone, det var ledsamt nog för henne att nödgas stiga i vagnen och fara utan Guy, men det var intet mot hvad som väntade henne vid framkomsten. Herr Edmonstone sade, att man redan hade stött sig på att Guy skolkat från middagen; han skulle ha velat ge tusen kronor, om detta inte hade händt; hon borde aldrig ha tillåtit det; men det berodde bara på hennes dumma oro för Charles. Det hade varit bättre att vänta på Guy till klockan tolf än fara utan honom.
Korteligen, herr Edmonstone sade bra mycket mer, än han menade, såsom det brukar hända somliga herrar, när de bli förargade; och ändå måste hans stackars fru se lika glad och vänlig ut, som om ingenting händt.
Hon kunde ingenting annat svara på frågorna efter sir Guy, än att ungherrar ibland äro litet lata, när det gäller baler, och därmed nöjde sig den välvilliga öfverstinnan; Maurice de Courcy däremot blef mycket ond, och Philip inskränkte sig till en betydelsefull tystnad.
Philip dansade först med Eveleen, hvilken kände sig mycket hedrad och samtalade mycket förståndigt, bland annat om Lauras goda egenskaper, hvarigenom hon till en viss grad vann kaptenens aktning. Sedan dristade sig Philip att närma sig Laura. Hon spratt till och rodnade, då han tilltalade henne, fast hon icke själf förstod orsaken. Hvart hade hennes lugn tagit vägen?
