Efter all Guys trogna omsorg om Charles hade fru Edmonstone icke hjärta att banna honom, och herr Edmonstone, som utöst sin vrede öfver henne, hade ingenting kvar för den verklige förbrytarens räkning. Alltså, när Guy inställde sig i matsalen, frisk och kry efter sitt tidiga bad i floden, hälsades han af sin förmyndare blott med sådana skämtsamma förebråelser, som ingen lägger på hjärtat.
»God morgon, sir Guy Morville! Jag undrar just hvad du kan ha att anföra till ditt försvar.»
»Ingenting alls», gemälte Guy småleende. Han efterfrågade de andras befinnande, bad om ursäkt för att han kom något sent till frukosten och berättade hvad orsaken var, nämligen att han upptäckt en sumphönas bo och lagt ut klifstenar genom kärret, så att Charlotte skulle kunna komma dit och se på fyndet.
Lady Eveleen, som kom in en stund senare, låtsade sig icke vilja hälsa på honom och försökte låta honom förstå, att han varit saknad i Broadstone; men icke heller hon lyckades få honom att taga detta på allvar.
Först då Guy fram på förmiddagen kom in till Broadstone, där han hade sin vanliga lektion, fick han klart för sig, att han verkligen stött inbjudarne för hufvudet. Den ene efter den andre, som han händelsevis träffade, sade honom detsamma med mer eller mindre tydliga ord, och Philip, till hvilken han själfmant begaf sig för att bedja om ursäkt, mottog honom med mycken värdighet och lät förstå, att han — Philip — nog visste, hvarför Guy uteblifvit, men att han förlät honom och icke skulle nämna något om saken.
Guy kände sig öfverraskad öfver denna uppfattning och bad att få veta, hvad Philip menade; men det var omöjligt att få fram annat, än att Guy själf bäst visste, hvad han varit ond för.
