medan han försakade. Detta låg henne på sinnet, och fast hon dansade, log och pratade, var det hela mera tröttsamt än roligt, och ingen mer än Eveleen var ledsen, då fru Edmonstone bad Maurice säga till om vagnen.
Philip var en af de herrar, som hjälpte dem vid affärden, och han passade på att hviska till Laura:
»Akta dig; du måste vara försiktig — ha mera själfbehärskning.»
Laura, nyss rodnande och bäfvande, kände som ny styrka vid hans ord. Han fick icke tycka, att hon var barnslig och enfaldig; hon såg upp på honom med lugn min och yttrade några likgiltiga ord, liksom till svar på hans uppmaning.
Hon älskade honom endast mera för hans kyligt tillbakadragna sätt; det gjorde motsatsen mot den värme hon visste honom äga så mycket större. Härpå tänkte hon under hemfärden, så mycket hon kunde komma åt för de andras prat.
Vid hemkomsten tittade fru Edmonstone in i Charlles' rum, tillkännagaf för de andra, att han tycktes sofva lugnt, och sade dem godnatt, hvarpå hvar och en gick in till sig.
TIONDE KAPITLET.
När sällskapet möttes vid frukosten dagen därpå, befanns det, att Charles icke alls hade farit illa af gårdagens experiment. Han hade somnat i god tid, vyssjad till ro af något vackert poem, som Guy med sin melodiska röst föreläst, och nu hade han så oändligt mycket att språka om, att samtalsämnena sågo ut att räcka för många veckor.
