»Tyst, tyst, Amy, du vet ju inte, hur det är. Han har skäl …»
»Det vet jag», sade Amy med harm, »men hvad rätt har han att fortfara med sin misstro? Om människor skola bedömas efter sina gärningar, så finns det ingen så snäll och bra som Guy, och det är för elakt att skrifva på hans räkning det hans förfäder ha gjort. Det är riktigt som vargen: gjorde med lammet.»
»Det gör inte Philip», utropade Laura. »Han är aldrig orättvis. Amy, hur kan du säga så?»
»Men hvarför talar han inte rent ut, så att Guy får försvara sig?»
»Det är omöjligt i det här fallet», sade Laura.
»Jaså, vet du hvad det är?»
»Ja», sade Laura, alltför uppriktig för att kunna narras men mycket brydd, hur hon skulle komma ifrån saken.
»Och kan du inte tala om det för mig?»
»Det tror jag inte.»
»Eller för Guy?»
»Inte för något i världen.»
»Kan du inte säga åt Philip att tala ut?»
»Ack nej, det är omöjligt. Jag kan inte förklara det, Amy; allt hvad man nu kan göra är att låta det dö ut af sig själft. Det här bråket gör saken större än den är.»
»Besynnerligt är det alltihop», sade Amy, »men jag måste väl gå och göra mig i ordning.» Hvarpå hon sprang sin väg, mycket mystifierad men föga benägen att forska efter Philips hemligheter.
Laura lutade hufvudet i handen, suckade och undrade, hvarför det var så svårt att svara. Hon önskade nästan, att hon hade talat om, att Philip rådt
