Någon tröst fick hon af Philips varma handtryckning vid afskedet, och på den lefde hon länge.
Philip stod vid fönstret och såg efter dem, så länge de syntes; därefter närmade han sig fastern, hvilken satt vid skrifbordet och skref en biljett.
»Jag tänkte på», sade han med låg röst, »att det vore snällt af er, om ni ville bjuda Thorndale hit också de där båda dagarna.»
»Om du önskar det, så …» sade hon och gaf honom en forskande blick, som mycket besvärade honom.
»Faster vet, hur väl han trifs här, och jag står i så stor förbindelse till hela familjen.»
»Vi göra det mycket gärna; jag skall tala vid min man», sade hon och gick med detsamma. Då hon kom tillbaka, upprepade hon än en gång, att herr Thorndale var mycket välkommen, och frågade sedan med särskild vänlighet efter en gammal trotjänare i familjen, för hvilkens skull Philip gjort sig mycket besvär.
Hennes vänlighet skar honom i hjärtat; det var tydligt, att hon märkt, att han icke var sig lik, och hans samvete slog honom. Han svarade kort och var glad, då vagnen kom fram, så att han fick hjälpa Charles upp i den. Sedan stod han kvar på trappan med korslagda armar, medan de åkte bort.
»Åska i luften», sade Charles och såg sig om på kusinen.
»Har du också märkt det?»
»Och mamma med?»
»Jag har undrat en tid.»
»I dag var det ganska tydligt: att dröja borta så länge — och det var omöjligt att få honom in i den högtrafvande tonen i dag. Att han skulle ha sin unge
