vän med sig hit kunde ju vara för att hålla honom i tukt och lydnad, men att välja just den dagen vi ha middagsbjudning, och framför allt att inte vilja gå ut och gå med flickorna —!»
»Det är inte likt honom», sade fru Edmonstone. »Antingen är den älsklige ynglingen kär, eller håller han på att genomgå någon annan underlig förvandling.»
»Kär!» utbrast hon. »Hur kan du tro det?»
»Jag lägger ihop det ena med det andra. Hvad tror mamma?»
»Jag … jag tror, att han har insett faran.»
»Faran för att bli kär i Laura? Nå, det vore underligt, om han icke skulle hysa behag till sin egen skapelse. Men han måste väl inse, att det icke skulle gå an.»
»Och du tror, att det skulle hjälpa?» sade hans mor leende.
»Han är just rätte mannen att brösta sig öfver att kunna besegra sin böjelse genom sin viljekraft och sitt goda förstånd.»
»Jag inbillar mig, att det är just det han gör nu. Säkert har han upptäckt arten af sin tillgifvenhet för Laura och gör nu allt hvad han kan för att undvika att komma på tu man hand med henne; han försöker till och med ordna det så, att han icke är ensam gäst hos oss. Det måtte nog kosta rätt mycket på honom, och jag skulle gärna vilja tacka honom.»
»Det låter icke osannolikt», sade Charles allvarsamt. »Den dagen ni allesammans voro på bal hos Kilcorans höll han nästan på att uppsluka mig, för det jag sade något, som han trodde häntydde på ett tycke mellan Guy och Laura. Det var det galnaste misstag och berodde på att jag använde namnet
