lertid vid valet at förtrogen, och 1 detta fall var ingen så säker som Charles.
Fru Edmonstone med sin öppna natur skulle aldrig ha kunnat handla, såsom Laura nu gjorde.
Philip och herr Thorndale kommo redan på onsdagen, och deras besök var långt ifrån angenämt för vare sig dem själfva eller andra — det vill säga för alla, som sågo något djupare än till ytan.
För det första fann Philip där den han minst af allt velat sammanföra med sin vän: lady Eveleen, hvilken blifvit öfvertalad att stanna öfver middagsbjudningen. Men herr Thorndale hade ett djupt intryck af Morvilles förakt för irländskan, blygdes öfver den dragning hon utöfvade på honom, besvarade hennes muntra tilltal med korta ord och stereotypa leenden och höll sig mest till herrarnes sällskap.
Laura var tyst och allvarsam; hon bemödade sig att se lugn och likgiltig ut och lyckades blott att förefalla stel. Philip var nervös och hade något sträft i sitt sätt, medan Guy å sin sida var en smula besvärad, då han icke rätt visste, huruvida herrar officerare ännu förlåtit honom för att han uteblifvit från balen.
Amy kunde inte begripa hvad det gick åt alla människor och gjorde fåfänga ansträngningar att muntra upp dem. På kvällen togo de sin tillflykt till lekar, som det sades för att roa Charlotte, men egentligen för att göra tonen mindre stel; dock ledde äfven detta till obehagliga situationer.
Hvar och en skulle på ett papper skrifva upp sin favorithjälte i historien och i dikten, sin älsklingsblomma, den egenskap han mest beundrade och det tidehvarf han önskade lefva i, och så skulle alla gissa hvem som skrifvit.
Den första följd, som upplästes, lydde så här:
