Petrarca om Guy, utan att tänka på, att Petrarca älskade Laura; du skulle emellertid ha sett Philips förfäran. Så vidt jag kan se, är Guy mycket mer kär i dig eller mig eller i sin häst Deloraine, och alltsammans tyder mera på att kapten Morville själf är fast.»
»Helt visst var det just detta, som kom honom att få klarhet i sina egna känslor. Sedan dess har han hållit sig undan. Det är ädelt af honom.»
»Och hvad tror mamma om henne?»
»Stackars barn — det var kanske inte så förståndigt att låta dem vara så mycket tillsammans, men det var omöjligt att hindra.»
»Du tror alltså …? Ja, hon har verkligen icke varit sig lik på sista tiden.»
»Jag tror, att hon saknar något hos honom utan att rätt veta hvad. Min stackars flicka, om jag kunde hjälpa henne — men jag törs inte säga ett ord för att inte väcka och ge namn åt den slumrande känslan. Godt, att hon just nu reser bort med pappa.»
»Och för resten säger mamma ingenting åt någon?»
»Nej, det är mycket bättre att tiga. Pappa kan inte behöfva oroas med detta, och Amy ännu mindre.»
Det kunde förefalla underligt, att fru Edmonstone talade så öppet med sin son; men hon visste, att i en så allvarsam sak, som rörde en af hans systrar, skulle han vara fullt att lita på. Det var i själfva verket det enda sättet att förekomma hans skarpa skämt, hvilket nu skulle varit mycket olämpligt.
På sista tiden hade Charles också visat så mycket mer själfbehärskning, att det rättfärdigade hennes förtroende för honom. För öfrigt var hon en af de lifliga och öppenhjärtiga naturer, hvilka icke kunna göra en upptäckt eller bära något bekymmer utan att meddela sig med någon. Hennes takt ledde henne emel-
