dig in i den, hade du nog varit tvungen att tycka om den. Jag hade den till sommarläsning ute i min båt väl i tre års tid.»
»Då förstår jag», sade Philip. »En bok, som läses på det sättet i tidiga ungdomen, får en tjusning, som inte står i förhållande till dess verkliga värde.»
»Men den har verkligt värde — där finns så mycket djup och sanning och skönhet i den.»
»Inbillning», sade Philip. »Du får förlåta, att andra finna den barnslig och enformig; en besynnerlig röra af religion och romantik.»
»Du har ju aldrig läst den», sade Guy med tydligt bemödande att vara saktmodig.
»En flyktig blick är nog att låta en förstå, huruvida en bok lönar mödan att läsa eller ej.»
»En flyktig blick är bättre grund för omdömet än ett grundligt studium af boken?» sade Charles. »Hur går det ihop, Philip?»
»Man ser klarare, när man icke är intagen af fördom», envisades Philip. Charles skrattade; Guy sköt sin stol tillbaka och gick till fönstret. Philip hade verkligen en särskild förmåga att reta honom.
Kanske det icke var utan, att Philip med en viss tillfredsställelse såg hans lätt uppbrusande lynne; det rättfärdigade Philip i hans egna ögon för hans handlingssätt gent emot Laura, och dessutom afledde det uppmärksamheten från henne och honom.
De hade blifvit iakttagna af mer än en i afton. När flickorna om kvällen skulle skiljas åt, sade Eveleen på sitt muntra sätt till Laura:
»Hör du, har du blifvit osams med kapten Morville, Laura?»
»Så du pratar, Eva! Godnatt!» Och Laura försvann skyndsamt i sitt eget rum.
