»Kunna vi nu tala om — —?»
»Det finns intet annat tillfälle. Ingen ger akt på oss, och jag har något att säga till dig.»
Med ansträngning behärskade hon sin sinnesrörelse och fäste blicken på blomställningen, medan han fortfor:
»Du har varit förståndig. Du har afvisat — —» han antydde, att han syftade på Guy — »utan att väcka större förtret än ytterst nödvändigt. Nu har du blott att bevara din själfbehärskning.»
»Det är så dumt af mig», sade hon sakta. »Men hur — —»
»Skaffa dig sådant arbete som stärker själen. Att sitta och rita, som du så mycket gör, är icke bra. Drömmarna gå under tiden — — Du bör läsa — läsa något allvarligt, som du måste tänka på för att förstå. Jag skall skicka dig första boken af min algebra; du skall få se, att den skall hjälpa dig.»
»Tack», sade Laura. »Jag behöfver något stöd. Visst är jag mycket lyckligare nu, då jag vet — — men allt är så olikt sig mot förr, och det käns så underligt.»
»Du har först nu lärt dig känna ditt eget innersta jag; du har lämnat den bekymmerslösa barndomen bakom dig; men du måste söka något fast stöd att hålla dig vid. Och att odla förståndet är därvid en god hjälp.»
Philip med sin stora begåfning märkte icke själf, hur falskt och ytligt han resonerade. Genom hans brist på uppriktighet i denna sak blef hans omdöme förvilladt, så att han inbillade sig gifva Laura ett godt stöd, då han blott sökte ge henne något att döfva den inre otillfredsställelsen och oron med.
Efter detta samtal kände hon sig lugnare och kunde med mera frihet ägna sig åt gästerna; icke
