heller kände hon samvetsagg öfver att hon måste spela och sjunga för de främmande. Han måste ju inse, att hon icke kunde annat.
Det var emellertid lady Eveleen, som gaf glans åt allt. Hon var obeskrifligt intagande och behaglig, och Philip måste erkänna för sig själf, att det var duktigt af Thorndale att hålla sig så samvetsgrant borta från gruppen i det utbyggda fönstret, där hon satt som en drottning bland sin hofstat.
Hon öfvertalade Guy att sjunga tillsammans med henne; det var första gången han sjöng för några främmande, och fru Brownlow, som var mycket musikalisk, blef alldeles hänförd. Den ena sången aflöste den andra, medan Philip i tysthet undrade på, att Guy kunde vilja låta höra sig och visa så mycken ifver.
När alla hade rest, satt Philip ensam kvar i salongen för att skrifva ett bref. Då Guy kom tillbaka; in efter någon sin tillhörighet, som han glömt, såg Philip upp och sade:
»Du bidrog mycket till underhållningen i afton.»
Guy rodnade, osäker om meningen var ironisk eller ej och ledsen på sig själf för sin känsla af förtret.
»Du tycker väl, att en omusikalisk person inte har något att säga», fortfor Philip.
»Jag kan ju inte vänta, att alla skola tycka som jag — att musik är bland det bästa, som finns i världen», sade Guy hastigt.
»Jag vet, att de som förstå sig på det tycka som du», sade Philip. »Jag vill heller icke säga något ringaktande, så du kan lugnt höra på. Jag skulle blott vilja varna dig, ty just musiken är ofta ett medel att föra en tillsammans med personer, hvilka man icke kan
