ELFTE KAPITLET.
Philip var nere vid järnvägsstationen, då Laura och hennes far afreste till Irland, och som herr Edmonstone hade ett ärende i staden, fingo kusinerna en stund gå ensamma fram och tillbaka på perrongen. Men båda voro nedslagna och hade ingen rätt glädje af tillfället att vara tillsammans.
Philip kunde icke låta bli att framkasta några bittra ord om sin fattigdom och att han sålt bort sig för Margarets skull. Det kändes för honom, som om han nu skulle ha kunnat nå allt hvad hans hjärta åtrådde, om han blott icke varit så fattig.
»Och jag som har tyckt, att din fattigdom var något stort och ädelt», sade Laura blygt.
»Tro heller icke, att jag skulle ha önskat, att min far varit mera för att samla denna världens goda. Det förstår du ju?»
»Ja visst.»
»Och nu är det blott, när jag tänker på dig, som det grämer mig.»
Herr Edmonstone var vid afskedet mycket hjärtlig mot Philip och tillropade honom genom kupéfönstret, att de väntade honom på besök, så fort de komme tillbaka.
Philip kände sig ännu bittrare till sinnes vid denna öfverflödande vänlighet, och med tungt hjärta vände han om inåt staden.
Här mötte han öfverstinnan Deane, hvilken ville rådgöra med honom om det lämpliga i att inbjuda hans unge släkting, sir Guy Morville, till en liten middag veckan därpå.
»Det är en så ovanligt hygglig och fin yngling, och vi tyckte särskildt att det skulle passa nu, därför
