heller dämpade hon hans förtjusning genom att tala om försiktighet.
Då han i Broadstone på hotellgården steg af sin häst, kom en liten pojke och gaf honom en breflapp, af hvilken han blef så upptagen, att han först efter tredje tilltalet märkte Philips närvaro.
Nu hoppade han till och ropade därpå, i det han gaf brefvet åt Philip:
»Se bara! Det är verkligen han.»
»Hvem?»
»Min morbror. Min stackars mors egen bror.»
»Sebastian Bach Dixon», läste Philip. »Aha, då var det han, som i går tog mig för dig!»
»Jag såg honom på konserten och gissade strax, att det icke kunde vara någon annan än han. Jag red in för att ta rätt på honom, och så får jag veta, att han väntar på mig just här. Var det inte tur?»
»Tur!» utropade Philip i helt annan ton.
»Hvad jag har längtat efter detta — efter att få träffa någon, som kunde berätta mig om min mor — min stackars kära mor, så ung och så olycklig! Och hennes egen bror!»
»Vänta, Guy», sade Philip allvarsamt. »Tänk dig först för. Jag råder dig att inte ha något att göra med denna människa, åtminstone inte direkt. Låt mig tala vid honom och höra efter hvad han vill dig.»
»Han vill råka mig», svarade Guy ifrigt. »Du är ju inte hans systerson.»
»Nej, Gud ske lof», tänkte Philip. Högt sade han: »Tror du att släktskapen är enda orsaken, hvarför han söker upp dig?»
»Det vet jag inte, och inte bryr jag mig om det heller», utropade Guy häftigt. »Jag vill inte höra någon misstro mot min egen mors bror.»
