»Det är mer än misstro. Hör mig bara med lugn, ty jag vill ditt bästa. Jag vet, att denne mans inflytande var ödesdigert för din far; jag vet, att han gjorde allt hvad han kunde för att vidga afståndet mellan honom och din farfar.»
»Det var för aderton år sedan», sade Guy och började gå därifrån, under det han hårdt bet sig i läppen.
»Du vill inte höra på. Kom ihåg, att hans yrke och den krets han lefver i göra honom olämplig att umgås med dig. Å, hör mig med tålamod! Du kan inte rå för släktskapen, och jag säger heller inte, att du inte bör hjälpa honom. Han får inte beklaga sig öfver att du inte bryr dig om honom, men var på din vakt! Han kommer att göra dig allvarsam skada eller att bli dig en börda för lifvet.»
»Hittills har jag hört på, men nu får det vara nog», sade Guy utan att längre kunna återhålla sin ifver. »Han är min morbror, så mycket är visst; det andra bryr jag mig inte om. Yrke — den krets han lefver i — prat! Hvad har det med saken att göra? Jag låter inte vända mig emot honom.»
Han gick bort med stora steg men återkom nästan genast, gick fatt Philip och sade:
»Tack för dina råd. Jag ber dig förlåta min häftighet. Du menar nog väl — men jag måste träffa min morbror.»
Han var borta utan att vänta på svar.
Inom kort var han i bodkammaren bakom den lilla bokhandeln, tryckte sin morbrors hand och utropade:
»Hvad detta var roligt! Jag hoppades just, att det var ni.»
»Det är ädelt och vackert! Jag hade kunnat veta,
