glad öfver det han hört af musikdirektören, och han berättade, hur han af namnet Morville blifvit missledd, så att han tilltalat kaptenen, hvilken till det yttre hade starkt tycke af Guys far, lång, rak och ståtlig som han var. Han förstod, att kaptenen måtte vara son till prosten, och som han väl mindes, hur mycket man vid Stylehurst försökt motverka hans eget inflytande, blef han mycket förlägen; sedan hade han gått försiktigare till väga för att åvägabringa ett sammanträffande med systersonen.
Det var af verklig släktkärlek han nu sökt upp Guy, fast han varit mycket tveksam om hur han skulle komma att mottagas af denne, och nu var han så mycket mer angenämt öfverraskad af hans varma och otvungna hjärtlighet.
Morbrodern och systersonen voro emellertid icke skapade för att förstå hvarandra. Sebastian Dixon var tämligen obildad, och när han i unga år genom sin talang fått en framskjuten ställning inom musikvärlden, hade han fört ett lättsinnigt och slösande lefnadssätt. Ehuru han varit en dålig rådgifvare, hade han varit Guys far uppriktigt tillgifven, och den hemliga förlofningen och giftermålet med hans egen vackra syster hade varit hans lifs roman, för hvilkens förverkligande han arbetat utan tanke på egen fördel. Hans natur var stolt och lidelsefull, han hade harmats fullt ut lika mycket öfver sir Guys ovilja mot hans syster som denne öfver sonens giftermål, och han hade förledt sin svåger att handla på ett sätt, som omintetgjorde allt hopp om förlikning och tvang prosten Morville att draga sig ifrån de unga. Det hade varit en hederssak för Dixon att underhålla systern och svågern, så att de skulle kunna trotsa den gamle baroneten. Men unge Morvilles nedärfda stolthet kunde
