icke förlika sig med detta, i synnerhet icke med att hans barn, arfvingen till Redclyffe, skulle födas, medan föräldrarne lefde i beroende af en främmande, en musiker — — Denna känsla i förening med hemlängtan och en hemlig dragning till fadern blef hans trots öfvermäktig; han fattade sitt beslut, bröt med Dixon och reste med sin hustru i den förtviflade afsikt att tvinga fadern att mottaga henne.
Sebastian hade ännu icke öfvervunnit sin harm öfver detta steg, då han fick höra de olyckliga följderna. Allt sedan dess hade lyckan vikit ifrån honom; han hade gift sig och därigenom kommit i svårigheter, och fast han hade ett förmånligt engagement, var den tiden förbi, då han var på modet; hans triumfer och inkomster voro icke längre desamma. Han hade en lång historia om missräkningar och afundsjuka att berätta för Guy, hvilken å sin sida, hur besluten han än var att tycka om sin morbror och rädd att förefalla för fin för sin egen släkt, icke kunde känna sig så väl till mods, som han hoppats och trott.
Musiken var emellertid en beröringspunkt, och med hjälp dels af denna, dels af sin egen lifliga inbillning, lyckades Guy vara mycket belåten. Han stannade hos morbrodern, så länge tiden tillät, och lofvade tillbringa en dag i hans sällskap i London, då han i oktober skulle passera staden på väg till Oxford.
Dagen därpå, då Philip visste, att Guy hade lektion för Lascelles, begaf han sig till Hollywell till fots, gick raka vägen upp till fasterns arbetsrum, bad henne skicka Charlotte ner i salongen för att spela öfver och tog själf plats midt emot henne samt började så här:
»Hvad ämnar faster företaga med anledning af detta olycksaliga sammanträffande?»
»Menar du mellan Guy och hans morbror? Han
