Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
145
ELFTE KAPITLET.

blef så glad, stackars gosse. Jag tyckte om att se, att det icke fanns ett spår till falsk blygsel hos honom.»

»Litet verklig blygsel skulle knappt kunna kallas malplacerad, när det gäller en sådan anhörig.»

»Det är ju inte hans fel, och jag hoppas det inte kan skada honom», sade fru Edmonstone.

»Det kommer det med all säkerhet att göra», sade Philip, »om vi inte ta oss till vara; ja, det är i alla fall ovisst nog med en så egensinnig människa. Jag kunde lika gärna ha försökt att hejda en cyklon.»

»Nej, nej, Philip; han är för uppriktig för att vara egensinnig.»

»Jag kan inte dela fasters åsikt, när jag ser honom störta sig in i bekantskapen i trots af de varningar han måste ha fått här — för att inte tala om mina.»

»Nu måste jag ta honom i försvar, fast du kommer att anse mig mycket oförståndig; jag tyckte mig inte kunna lägga något hinder i vägen för att han uppsökte en så nära anhörig.»

Philip ansåg verkligen detta för så oförståndigt, att han icke kunde göra annat än svara i allvarsam ton:

»Vi få hoppas, att det inte medför svårare följder.»

»Hvad?» utropade hon förskräckt. »Har du hört något ondt om honom?»

»Faster minns ju, att denne Dixon hade det allra olyckligaste inflytande på Guys far.»

»Ja visst, men han kunde ha lärt mycket af det som hände. Är det intet annat du har hört?» sade fru Edmonstone, som allt mera greps af oro, att hon skulle ha handlat orätt under sin mans frånvaro.

Arfvingen till Redclyffe.10