komma hem, innan Guy for till Oxford, eller att han skulle i bref säga sin mening.
Fru Edmonstone borde ha känt sin man bättre än att vänta, att han skulle fatta något beslut, när han hvarken haft Philip eller henne bredvid sig. Samma post hade tillfört honom ett bref från Guy, som omtalade sammanträffandet med morbrodern och öppet omnämnde, att de hoppades få råkas i London; ett från Philip, hvilken uppmanade honom såsom förmyndare att förbjuda umgänget, och slutligen ett från fru Edmonstone. Förbryllad af allt detta, läste han upp brefven för sin syster, som blef lika yr i hufvudet som han och endast lyckades göra honom ännu mer förvirrad; hvarpå han skref till Philip, sägande, att han var mycket ledsen öfver att den där människan hade dykt upp igen; men man finge väl ta sig till vara. Till Guy skref han, att Guys morbror — ledsamt nog — förr i världen varit en riktig slarfver, så att Guy finge lof att akta sig, annars kunde det bli faderns historia om igen; och till fru Edmonstone skref han, att det var bra underligt, att allting genast skulle gå på tok, om han reste bort.
Han tyckte själf, att han gjort storverk med dessa bref; men hans fru fann sig icke synnerligt hjälpt med dem.
Sedan hon tänkt sig väl före, började hon slutligen att tala med Guy; men tillfället var icke lyckligt valdt — Philip, som förtviflat om hennes mellankomst, hade tagit sig för att göra föreställningar och hade retat Guy så, att han nästan förlorat herraväldet öfver sig själf.
Fru Edmonstone framställde i de mildaste ordalag hon kunde välja, att detta umgänge icke kunde medföra mycket godt för honom men däremot ganska myc-
