ket obehag; att morbrodern icke led nöd och alltså icke behöfde hjälp och att Guy genom att vara tillsammans med honom i London ganska sannolikt komme att indragas i bekantskaper, som kunde bli honom till skada — kort sagdt, att det vore klokast att afstå från besöket i London.
»Det där är Philips råd», sade Guy.
»Ja, det är det, men — —»
Guy såg otålig ut, och hon afbröt sig.
»Förlåt mig», sade han, »om jag gör hvad jag själf tycker är rätt. Om min förmyndare förbjöde mig, förmodar jag, att jag måste foga mig; men Philip har jag ingen skyldighet att lyda.»
Fru Edmonstone måste, efter något fruktlöst ordande om saken, medgifva, att hon delvis sympatiserade med Guys deltagande för sin morbror och kanske icke skulle ha sagt något, om icke Philip rådt henne till det. Och Guy sade — saktmodigt nog —, att han icke trodde det var egenvilja, att han tyckte sig böra göra hvad han kunde för en så nära anhörig. Han reste också till London; Philip tyckte, att han var förskräckligt envis och fastern förskräckligt svag, och herr Edmonstone sade, då han kom hem, att nu kunde det ju inte hjälpas, så det var väl inte värdt att bråka mera om den saken.
TOLFTE KAPITLET.
En sommardag, två år efter balen och trupprevyn i Broadstone, sade Mary Ross till sin far, medan de sutto vid sin tidiga middag:
