Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/157

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
153
TOLFTE KAPITLET.

»Å, det var bra, du snälla goda klosterbroder», utropade Amy.

»Vi ha så brådt», sade Charlotte; »Guy har haft herr Markham att skicka alla dessa rara knoppar från Redelyffe.»

»Inte från herrgården»; sade Guy; »där ha vi inte just någon trädgård, men Markham är lifligt intresserad af sina blommor, och det här är skänker från honom.»

»Och nu förstör ni den vackra törnbusken?»

»Ja, är det inte synd?» sade Amy. »Vi ha gjort slut på alla stammar i trädgården, och de här skola planteras in i höst.

»Hon har hela tiden hållit på och tröstat rosen med att det är för dess bästa», sade Guy, som man skär bort vilda skott och ympar in hvad som bättre är.»

»Aldrig har jag sagt något så vackert, och när allt kommer omkring, vet jag knappt om praktrosorna äro förmer än dessa purpurröda skott och rodnande små knoppar med sina långa fransar.»

»Och därför sjöng sir Guy om den brutna knoppen — för att trösta dig. Men ni får inte sluta upp; jag vill se, hur ni gör det. Jag är tillräckligt intresserad af min egen trädgård för att vara road af att se på.»

Knif och fingrar återtogo sitt arbete, och Mary beundrade den händighet, hvarmed skåran i den gröna barken gjordes och den lilla röda knoppen stacks in för att sedan lindas med garn och bast. Vid de mindre kritiska stadierna af arbetet frågade hon efter de andra och fick veta, att pappa var ute och åkte i ponnyvagnen med Charles, medan Laura och Eveleen sutto i trädgården med mamma och läste eller arbetade. Eveleen var bättre men ännu inte stark, hvarför hon icke fick anstränga sig mycket i värmen.