»Ja, nu arbetar han verkligen och lär lilla Amy att göra detsamma. Pappa minns, att sedan guvernanten flyttade, fruktade vi, att lilla Amy aldrig skulle komma att göra annat än passa upp på Charles och slösa bort sin tid på småsaker; men när han började intressera sig för allvarligare saker, gjorde hon det med, och hon har utvecklat sig mycket.»
»Det är en liten snäll flicka, och hon blir nog inte sämre, därför att hon mognar långsamt.»
»De båda systrarna äro i det fallet riktiga motsatser. Laura har alltid förefallit mycket mer än ett år äldre än Amy, i synnerhet på sista tiden. Man skulle kunna tro henne vara tjugufem år i stället för tjugu. Jag undrar, om hon öfveranstränger sig med arbete. Men så länge vi nu ha suttit vid bordet!»
Vid half-fyra-tiden kom Mary gående genom en skogsdunge på herr Edmonstones mark, då hon hörde ljudet af glada röster och en strof af en gammal visa:
»O gråt ej mer, du hulda mö,
din möda fåfäng är.
Den brutna knopp af tårars flod
ej väcks till lifvet mer.»
Därpå ljöd ett klingande skratt, och vid en krök af vägen varseblef hon Guy, Amy och Charlotte, ifrigt sysselsatta kring en stor vild rosenbuske. Guy, obetydligt förändrad på dessa två år — icke mycket längre och fortfarande mera vig än stark — skar fitigt af kvistar med sin stora knif, Amabel samlade ihop de smidiga grenarna, medan Charlotte med hatten prydd med vilda rosor stod och höll basten och oupphörligt trasslade in sig i de taggiga grenarna.
»Och här kommer klosterbrodern i kåpa grå för att säga det åt dig», sade Guy, då Mary i sin grå klädning kom fram till dem.
