Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
155
TOLFTE KAPITLET.

kurs med kamraterna och sin vän Wellwood som lärare.

»Hvar ämna de slå sig ner?»

»Det är icke afgjordt. Guy ville gärna till kusten, men Philip har förordat en landtgård i Stylehursts församling, närmare S:t Mildreds Wells men förfärligt långt från båda ställena, ute på heden.»

»Tror du, att det blir där?»

»Ja, Guy tror, att herr Wellwood skulle tycka om det, därför att han har anhöriga i S:t Mildreds, så han har nu röstat för det förslaget. I dag eller i morgon hoppas han få höra, hur det blir bestämdt.»

I trädgården träffade de på de tre damerna, sittande under akacieträdet med sina böcker och arbeten. Laura såg verkligen äldre ut än hon var — lika mycoket öfver tjugu år, som Amy såg ut att vara under nitton. Hon var vackrare än någonsin med den utsökt fina hyn, den harmoniska växten och ansiktets fulländade konturer, som framträdde om möjligt tydligare än förr; men hon var icke längre barn, utan kvinna, och bar prägeln däraf i en viss tyngd öfver panna och ögon. Mary tänkte, att det skulle vara svårt att säga, hvari skillnaden egentligen bestod. Det var icke, att hennes rosor bleknat, ty Laura hade fortfarande mest färg af de tre och såg frisk ut, medan Amy alltid varit mera blek och lady Eveleen var fullständigt utschasad af sin säsong i London; icke heller var det mindre liflighet, ty Laura pratade och skrattade med ifver, eller djupare tankfullhet, ty när lilla Amy teg, låg det ett tänkande uttryck äfven i hennes drag — men något var det, som fanns eller icke fanns där och som gaf det intrycket, att den första ungdomens bekymmerslösa lugn flytt och att lifvets sorger redan snuddat vid henne.