Mary redogjorde för sina planer. Först skulle man ha gudstjänst klockan fyra, därpå teservering utomhus, på en äng för barnen, i trädgården för de stora, och lekar för alla, som ville vara med.
Fru Edmonstone lofvade med nöje att komma med de sina, och lady Eveleen utfäste sig att bli alldeles bra till dess och lära barnen alla möjliga nya lekar, fast hon mycket föraktade de tröga engelska barnen, jämförda med hennes landsmän.
Så kom Mary till frågan om sången och fördes af Guy och Amy till pianot; och när alla deras ansträngningar inte kunde få i henne det nödiga, lofvade de nästan att komma till Easthills skola och rådgöra med den nye läraren, hvilken Mary beklagade för att han råkat på så omusikaliska människor som hennes far och henne. Allesammans följde henne på väg igen så långt det fanns skugga; och då hon hunnit ett stycke därifrån, tittade hon sig om, såg dem stå kvar vid stättan och tänkte på, hur glada och snälla de voro, samt undrade än en gång, hvart Lauras ungdom hade tagit vägen.
Förhållandet mellan Philip och Laura stod på samma punkt. Hans regemente hade aldrig varit förlagdt på något längre afstånd från Hollywell, och han hade ofta kommit dit, allt djärfvare, sedan Laura lärt sig att möta honom med mera lugn. Han var sällan eller aldrig på tu man hand med henne, men hans inflytande på henne var lika stort som förr, och blickar, ord och åtbörder, dem endast hon förstod, läto henne veta hvad hon var för honom och yppade hans tankar. Honom var hon helt hängifven, allt hvad hon gjorde hade hans gillande till mål; han var hennes hela värld. Hon kunde ibland själf bli häpen vid att märka, att hur innerligt hon än höll af de sina, stodo
