alla efter honom. Hon hade länge vetat arten af sin tillgifvenhet för honom; när och hur vissheten kommit kunde hon icke säga, men hon var medveten om att det var kärlek de bekänt för hvarandra och att hon lefde endast i dess ljus.
Hon hade dock icke fått klart för sig det orätta i hemlighållandet; hennes känsla var så djup, att hon aldrig kunde tänka sig att tala därom med någon lefvande varelse, och hon hade dessutom så helt uppgifvit all egen omdömesförmåga gent emot sin afgud, i att det icke kunde falla henne in, att han kunde uppmana henne till något orätt. För hans skull bar hon villigt alla obehag, och de voro icke få, ehuru tiden och vanan gifvit henne mera själfbehärskning eller rättare härdat henne.
Hon var alltid rädd för enskilda samtal och diskussioner om böcker, hvilka isynnerhet voro svåra att undvika, då Eveleen var vid Hollywell. Att promenera af och an ute på terrassen i skymningen var en daglig vana, och Eveleen slöt sig nästan alltid till Laura. Just i dag blef hon mycket obehagligt berörd af Eveleens bestämda förklaring — med anledning af någon bok —, att det var omöjligt att kalla hjältinnan rättänkande, då bon höll sin förlofning hemlig för sina föräldrar. Laura kunde icke låta bli att säga, att det kunde finnas mycket, som urskuldade henne. Rädd som hon var att väcka misstankar, bytte hon därpå hastigt om samtalsämne och försökte öfvertala Eveleen att gå in; men denna förklarade, att friska luften gjorde henne godt. Dessutom höll hon på att med vaken uppmärksamhet iakttaga de andra båda, hvilka långsamt vandrade fram och åter på den skuggiga gången på andra sidan gräsplanen och då och då stannade för att njuta af sommaraftonens lugn och de däm-
