som om hon tagit ett språng ned i ett djup — »det var något jag ville säga åt dig.»
Amy stod beredd att höra, men fru Edmonstone dröjde. Slutligen sade hon med en ny ansträngning:
»Min lilla Amy, det är inte min mening att klandra, men jag tänkte på att råda dig att ta dig litet i akt — med Guy — —»
Den lifliga rodnad, som genast betäckte Amys kinder, kom modern att tänka, att hon icke förhastat sig.
»Ni ha varit mycket tillsammans på sista tiden; ni ha användt tiden mycket förståndigt och bra, det vet jag, och jag klandrar dig inte alls, så du behöfver inte se så ledsen ut. Jag vill bara, att du skall vara varsam. Du vet, att fast vi kalla honom kusin, är han knappast alls släkt med oss.»
»Å mamma, säg ingenting mer», bad stackars lilla Amy hastigt. »Jag är så ledsen — —»
»Kära barn, du har inte alls gjort något orätt. Jag ville bara be dig akta dig, så att du icke kommer att vänja dig vid något, som icke skulle gå an i längden. Det behöfver inte bli så stor skillnad, bara inte fullt så mycket sångöfningar och blomsterskötsel ensam med honom eller så långa promenader i trädgården om kvällarna. Håll dig mera till mig eller Laura, så går det af sig själft.»
Allt hvad hon sade kom Amys kinder att glöda allt hetare. Att rent ut bli anklagad för koketteri skulle ha varit mindre upprörande för många flickor, än denna grannlaga påminnelse var för Amys blygsamma sinne. Hon hade ett visst medvetande om att hon tyckte det var roligt att vara tillsammans med honom, och detta gjorde hennes blygsel och förvirring än större.
