Sida:Arfvingen till Redclyffe 1901.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
166
ARFVINGEN TILL REDCLYFFE.

dit, och att hon borde komma och se på Neottian. Hon hade ingenting hellre velat, men hon tyckte Guy var bra snäll, som icke blef ledsen, då hon sade: »Nej tack.»

Mary kunde icke, efter det hon sett senast i går, ana verkliga skälet, annars skulle hon ha gått med; hon tyckte, att Amy såg trött ut, och trodde, att hon icke hade lust. Trött var Amy också, mycket trött, men det gjorde bara saken ännu värre, ty Guy såg det och bjöd henne sin arm till stöd. Åter måste hon svara: »Nej tack; det går mycket bra», och oförtrutet traska på, ty hennes mor åkte nu med Charles, och om hon dröjt efter de andra, hade han med säkerhet stannat hos henne.

Fru Edmonstone var mycket ledsen öfver Amys trötthet, men den blef en lämplig ursäkt för att icke ströfva omkring i trädgården i skumrasket eller deltaga i sången. Det hade varit en tråkig dag; Amy hoppades, att hon hade handlat rätt; åtminstone hade hon det lugnande medvetandet, att hon försökt göra det.

Dagen därpå var Amy lika trogen sin föresats. Hon drog sig undan från läsningen i arbetsrummet, fast Charles grälade på henne; hon satt kvar i sitt eget rum, tills Guy hade gått ut, och gick in igen, så fort hon hörde honom komma tillbaka; på kvällen stannade hon hos Charles, då systrarna och Eveleen gingo ut — men detta lyckades inte, ty Guy kom och satte sig hos dem. Hon gick sin väg så snart som möjligt, ehuru högst ogärna; men ju mera hågad att stanna hon kände sig, desto mer trodde hon sig böra gå, hvarför hon med en frammumlad undran, hvar Laura var, kastade en schal öfver axlarna och skyndade ut genom glasdörren. Hennes lätta klädning fastnade på rigeln; hon vände sig om — Guy höll redan på att