lossa den; och hon mötte hans blick. Den innebar en sorgsen, bedjande fråga, som slog henne likt en förebråelse; utan att rätt veta, hvad hon skulle göra, utropade hon hastigt: »Tack — ingen skada skedd!» och sprang ut i trädgården, förskräckt öfver att känna sina kinder glöda och sitt hjärta bulta hårdt. Hon kunde inte låta bli att vända sig om för att att se, om han följde efter; men nej, det gjorde han inte — han stod kvar, lutad mot dörrposten, och bort ilade hon, medan det började dagas för henne, att hon gjorde honom ondt; han kunde tycka, att hon var ohöflig, ovänlig, nyckfull — han, som alltid hade varit så snäll emot henne, och därtill skulle han ju så snart resa. »Men det är rätt, och det måste ske», såde lilla Amy till sig själf och stod stilla, nu när hon var utom synhåll. »Om jag gjorde orätt förut, så får jag härda ut nu, och han skall nog förr eller senare förstå det. Det sämsta af allt skulle vara att till behag för någon inte göra det allra, allra rättaste. Dessutom kan han inte så mycket bry sig om att lilla Amy fattas, när han har mamma och Charlie. Och nu reser han snart, så det blir lättare att börja på rätt sätt, när han kommer tillbaka. Hur därmed än må vara, så måste det ske. Jag skall ha Charlie att tala om för mig, hvad han sade om glasmålningarna.»
TRETTONDE KAPITLET.
»Hvad är det fatt med Amy? Hon är så konstig», sade Charles till sin mor, då hon kom för att säga god natt till honom.
