vis mitt fel, som inte höll bättre reda på Charlotte, och vi få inte skylla allt på Eveleen. Tycker du, att det går an att tala vid honom?»
»Jag tycker inte han bör få tro, att du ville låta ditt namn begagnas på det viset.»
Här kom någon och ville tala med fru Edmonstone, och medan hon hörde på, skyndade Amy bort, fullt och fast öfvertygad om att hennes mor tillåtit henne att gå och förklara saken för Guy och begära hans förlåtelse. Det var hvad hon själf ansåg naturligt att göra, och hon var snart vid hans sida, där han med korslagda armar långsamt gick fram och åter på terrassen.
Mycket hade på de sista dagarna genomfarit Guys tankar. Han hade aldrig tänkt närmare öfver hvad det var, som för honom utgjorde själfva kärnpunkten i det kära hemmet vid Hollywell, förrän han vid Amys ändrade uppförande kom att märka, hur allt med ens blef förvandladt för honom. Så strängt han än var van att bedöma sina egna tycken, ansåg han icke den känsla, hvarom han nu blef medveten, för en frestelse eller en snara, tvärtom såsom ett skydd, ett stöd i striden. Men ingen kunde hysa större misstro till hans karaktär och stadga än han själf, och det var nästan med förtviflan han beslöt att icke dölja något för Amys föräldrar utan uppriktigt tillstå att han älskade henne, om han än därigenom skulle stänga sig ute från henne och hennes hem.
Just som han vände sig om för att uppsöka fru Edmonstone och framlägga allt för henne, fick han se Amy stå bredvid sig och hörde hennes låga, milda röst med bedjande tonfall säga:
»Guy, du kan inte tro, så ledsen jag är öfver att de bråkade så där med dig i går kväll.»
