Charles, hvilka sade, att de hade hört förstugudörren öppnas och Guy gå upp till sitt rum, men som han icke kommit ned, var han antagligen genomvåt. Det var bra ovänligt af flickorna att inte bereda utrymme för honom i vagnen.
Amy gick upp för att se till sin mor och önskade hjärtligt att få förtro henne sitt bekymmer: men fru Edmonstone hade somnat, och Amy måste vänta till morgondagen. Stackars barn, hon sof icke mycket den natten, men hon ville icke gå till sin mor före frukosten för att icke göra hennes hufvudvärk värre. Guy skulle resa med tolftåget, och hon var besluten att något innan dess skulle göras, hvarför hon, så snart hennes far hade sagt farväl till Guy och ridit åstad till sitt ämbetsrum, bad sin mor komma till arbetsrummet och höra hvad som händt.
Då hon skulle berätta om hur ledsen Guy blifvit, brast hon i häftig gråt.
»Hur skulle han annat kunna bli», sade hon snyftande, »öfver att jag skulle komma med ett sådant påhitt efter allt ledsamt, som redan har varit i denna veckan. Å mamma, hvad skall han tro?»
»Kära barn, det var nog mycket tanklöst af dem, men inte behöfver du ta det så hårdt.»
»Jo, men han blef verkligen så ledsen, ja, riktigt ond, och nu vet jag, hur det är: han är ond på sig själf för att han blef ond. Å, hvad jag har varit dum! Hvad skall jag göra?»
»Kanske vi kunna låta honom veta, att det icke var ditt fel, sade fru Edmonstone, som tänkte, att det kunde vara ganska hälsosamt för Charlotte att gå och bekänna.
»Tycker mamma det?» utropade Amy ifrigt. »Å, då blefve allting godt. Men det var ju på sätt och
