spelare, och lämnade en växel till inkassering. Som den låg framför honom på disken, råkade jag få se, hvem som utställt den. Det var farbror Edmonstone. Jag såg på den en gång till; det var verkligen så; den var på fem hundra kronor, daterad den tolfte augusti, utställd af C. Edmonstone till sir Guy Morville och af sir Guy med egen hand öfverflyttad på John White. För att vara viss på att jag icke gjorde den stackars karlen orätt, stannade jag kvar, tills han gått, och fick då af herr Grey bekräftelse på min tro, att det verkligen var John White, en gammal jockey, som reser från kapplöpning till kapplöpning och lifnär sig medelst vadhållning och spel.
Och nu, käre bror, gör hvilket bruk du finner lämpligast af detta, fast jag befarar, att det finnes föga hopp om att rädda den olycklige unge mannen från de olycksaliga laster, hvilka gått i arf i hans släkt och uti hvilka icke ens den stränga uppfostran han lär ha erhållit tycks ha kunnat hindra honom att försjunka. Jag litar på ditt goda omdöme, och ber dig blott enträget att icke nämna mig. Det gör mig mycket ondt att nödgas meddela dessa underrättelser, hvilka komma att väcka både sorg och bestörtning vid Hollywell.
Din tillgifna syster
Margaret Henley.»
Närmaste följden af detta bref var, att Philip, sedan han med ett uttryck nära nog af triumf genomläst det, allvarsamt stack det i fickan och gick för att köpa sig en returbiljett till Broadstone. Det var den dagen i veckan, då han var så godt som säker på att träffa sin farbror där.
